Vart tog kärleken och medmänskligheten vägen?

Vart tog kärleken och medmänskligheten vägen?
”Gör inte skillnad på människor” Jak 2:1, Bibel 2000

2015 visades bilder av en 3-årigdrunknad Alan på en Turkisk strand. En flyktingvåg drar upp över Europa. Detta verkade komma som en överraskning för myndigheter och makthavare, trots att det hade varnats om detta i två års tid. 

Människors medkänsla svallade och hjälp utlovades. Så även här i Sverige. En mobilisering med akutboenden, insamling av kläder och frivilligkårerna växte. Det var många som ville bidra på något sätt. I sitt sommartal 2014 uppmanade dåvarande statsministern Fredrik Reinfeldt oss att ”öppna våra hjärta” och året efter ber vår nuvarande stadsminister civilsamhället öppna sina hem för de nyanlända.

Om vi snävar in frågan och riktar uppmärksamheten till en av de mest sårbara grupperna, så är det de ensamkommande flyktingbarnen. De har tagit sig hit till Sverige, möter öppna armar med löften om att bli omhändertagna. Vilken pärs de måste varit med om. För att inte tala om vad de blivit utsatta för innan de lämnade hemlandet och under resan hit till Norden. Vi som haft nära kontakt med dem har hört en hel del berättelser som är svåra och smärtsamma att förstå.

Dessa ungdomar blir, så småningom, placerade på förläggningar eller HVB-hem/ familjehem om de är under 18 år. Där får de vänta tills vidare. Någon kommer på att dessa ungdomar kanske ljuger om sin ålder. Det kanske de gör, om de ens vet hur gamla de är? De gör det inte av illvilja mot det land de kommit till. Men nu skall det ”åldersbestämmas” och olika metoder övervägs. Ingen metod kan med säkerhet förordas. Beslutet blir att börja använda röntgen av tänder och knäleder. På något förunderligt vis så får Migrationsverket för sig att denna slags vetenskapliga metod som de valt att luta sig mot kan fastställa ålder på individer med så stor säkerhet som 1 dag. Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter har fördömt den metoden. Det hade kanske varit ärligare och mindre godtyckligt att låta någon välja ett nummer mellan 1 – 6 och kasta en tärning. Gissar man rätt antal prickar får man Uppehållstillstånd.

I familjehemmen och på HVB-boendena runt om i landet så försöker medmänniskor möta dessa ungdomar så gott det går. Professionaliteten hos anställda på HVB-hemmen och i familjehemmen kanske kommer på skam ibland till fördel för den inre medmänniskan som ställer upp för ungdomarna utöver vad som kan förväntas av dem. Ungdomarna lider av sviterna av sitt tidigare liv. De har varit med om svek, kränkningar och övergrepp av vuxna som de ”kunde lita på” innan och under deras färd hit. Nu undrar de om de kan slappna av och våga lita på någon i sin nya tillvaro?

Hur är det då med vårt myndighetssverige? Håller det sina löften och åtaganden? Eftersom statens myndigheter blivit så överrumplade av den stora flyktingvågen så tar det tid för dem att mobilisera sig för att möta upp dessa människor som sköljer in över vår gräns. Vilken tur att civilsamhället fanns för att möta upp så att de flesta fick mat i magen, en filt över axlarna och någonstans att vila. På myndigheterna börjar kvarnarna mala, kommunerna aktiveras och en del tvingas hjälpa till. Nu skall väl ungdomarna äntligen få känna sig trygga kan man tycka. Men icke. Obegripliga resor till migrationsverket, tolkar som inte tolkar, jurister och godemän som inte bryr sig, handläggare som inte skall ha med människor att göra eftersom de saknar empatisk förmåga och kompetenser och hux flux har ungdomarna blivit myndiga. De blir förvisade från HVB-hem/ familjehem och mister sin gode man. Var tog den lilla tryggheten vägen som de möjligen kunde erfarit?

Regeringen inrättar en ny lag, ”Nya gymnasielagen”, som något slags plåster på såren som allt det ovanstående orsakat, men då kan inte myndigheterna tolka denna lag. De som återfått hoppet och söker asyl enligt den nya lagen står snart vid avgrunden igen då LMA-kortet (en slags legitimationshandling) och dagsersättningen dras in. Det uppstår konflikt mellan kommuner och Migrationsverket om vem som skall ha ansvaret att sätta mat på bordet för ungdomarna. Ungdomarna har inte själv någon möjlighet att tjäna pengar då de inte har uppehållstillstånd och rätten att ta ett arbete. Återigen påminns vi om att det formella Sverige och medmänsklighet inte riktigt kan vara förenliga. Nu uppstår ännu mer väntan, tappade sugar och grumlade förhoppningar.

Detta är psykisk misshandel av människor, oavsett ålder. Hur ställer det sig om man sneglar mot FNs barnkonvention som staten Sverige sedan länge ratificerat och vill göra till grundlag? Den gäller för ungdomar som är upp till 18 år. Dessa ungdomar omfattas ju inte av detta eftersom det fastställts att de är ”vuxna” med hjälp av röntgen.

De som skulle behöva, får inte hjälp med att bearbeta sina trauman utan det späs hela tiden på genom det bemötande och hantering de blir utsatta för av myndighetssverige. Många står inte ut utan försöker ta sitt eget liv. En del lyckas. En del andra återvänder till sina ursprungsländer för de står inte ut med ovissheten. Andra chansar och far vidare till andra länder, som låter dem stanna där (ex. Frankrike). Det är för riskabelt att sända dem tillbaka till Sverige för där är risken stor att de blir utvisade till ”ursprungslandet”, ett land många av dem inte ens varit i. Hur kan svenska myndigheter med UD göra egna bedömningar att det är ”riskfritt” att sända någon till Afghanistan när andra EU länder ser att självmordsbombare angriper skolor och andra offentliga platser? Det har gjorts en bedömning att en man från Afghanistan som blivit dömd för grovt våldsbrott och utvisning från Sverige, inte kan utvisas till Afghanistan för att det är för farligt.

Viken ”svensk” skulle acceptera att bli behandlad som dessa ungdomar blivit? Många av oss inom Svenska kyrkan och övriga civilsamhället som mött och försökt hjälpa dessa ungdomar vill inte längre vara vittnen för denna pågående psykiska- och själsliga misshandel utan uppmanar politiker och myndigheter att våga ta ett ansvarsfullt beslut. Det mest medmänskliga vore en generell amnesti för dessa ungdomar så att de kan börja läka och bli en del av vårt samhälle. Låt dem få uppleva människovärde!

Låt oss slippa se och höra de framtida makthavarna göra avbön för kränkande särbehandling liksom de har gjort med ”psykiskt sjuka” och andra minoritetsgrupper i nutid.

”Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem. Det är vad lagen och profeterna säger.” Matt 7:12, Bibel 2000

Hans Jansson, Diakon Norrbärke församling
Emelie Kjellgren, Diakon Ludvika församling 

Emelie Kjellgren Diakon Ludvika församling Hans Jansson Norrbärke församling    Kontakta namninsamlingens skapare