Nationalistisk kulturpolitik - vår tids stora hot mot svensk folkkultur

Vi har prövat nationalistisk folkkultur förr. Det var en urusel idé då, och den har inte blivit bättre nu.

Vi som skriver under detta upprop är personer som ägnat stora delar av våra liv åt att bevara, förvalta och vidareföra det svenska folkliga kulturarvet. Vi har spelat svensk folkmusik, dansat svensk folkdans, tillverkat svenska folkdräkter, samlat och nedtecknat svenska folksagor, engagerat oss i bevarandet av svensk traditionell slöjd och hantverk, eller av äldre svensk bebyggelse och kulturminnen. Vi har forskat om, och lärt ut detta kulturarv.

Vissa av oss har gjort det professionellt som en del av vårt yrke, andra som vårt stora fritidsintresse. Vi har gjort det själva, i föreningar, organisationer, musikgrupper, spelmanslag, studiecirklar, verkstäder, institutioner för utbildning, arkiv, konsertföreningar, på hembygdsgårdar och muséer. Den samlade kompetens som vi besitter inom detta område, utgör i själva verket stora delar av det immateriella och materiella kulturarv som Sverige genom ett flertal internationella konventioner förbundit sig att förvalta.

Vi känner därmed också väl den historia som ligger bakom den strävan att bevara folkkulturen vi idag kan skörda frukterna av.   

Många av de viktiga personer och organisationer som genom historien har bevarat och tecknat upp Sveriges folkliga kultur, har i högre eller lägre grad varit drivna av en nationalistisk idé. Vi är dem stort tack skyldiga för den bevarandegärning de gjort. Men det är också viktigt att förstå att dessa nationalistiska idéer har påverkat vad vi idag har kvar, och hur vi utövar det.   

Dessvärre hade också många av dem som ägnade sig åt bevarandet en klart fientlig, för att inte säga rasistisk, inställning till andra kulturer, framför allt den afroamerikanska. Och väldigt rasistiska texter har tryckts och fått stå oemotsagda i våra organisationers tidningar. Man kan kanske skylla på att tidsandan var sådan, men det är också tydligt att våra bevarare var starkt bidragande till att den var det. Tvärt emot dessa bevarares intentioner, bidrog detta i längden starkt till att göra svensk folkkultur perifer och irrelevant för en bredare allmänhet, framför allt bland ungdomar. Det har tagit oss flera decennier att göra oss fria från denna besvärande historiska balast. Erfarenheterna från Tyskland, och hur Nazismens vurm för den tyska folkkulturen gjort den närmast ”untouchable” för efterkrigstidens tyskar, förskräcker också.   

Det är därför med stor oro som vi ser på att de nationalistiska, för att inte säga fascistiska, strömningar som åter växer sig starka i Sverige, återigen har börjat vela göra den svenska folkkulturen till en symbol för sin i själva verket generellt kulturfientliga politik.   

Svensk folkkultur lever och har hälsan. Och tvärtemot vad nationalistiska strömningar vill göra gällande, så är den INTE hotad av andra kulturers folkkultur. Tvärtom är vi rörande eniga om att kulturellt utbyte och kontakter med utövare av andra folkkulturer berikar och utvecklar vår folkkultur. Många av de framstående utövare av andra kulturers folkkultur som idag lever i Sverige har visat stor intresse för svensk folkkultur, och vilja till samarbete och nyskapande. Så som genom historien alltid har skett.   

Och vi är nyfikna tillbaka. Detta handlar inte, för oss som verkligen vet något om detta, om ”tvång eller propåer från överheten”, som SD säger i sitt kulturpolitiska program, utan om ett genuint och stimulerande ömsesidigt intresse.   

Skulle Sverigedemokraterna komma i regeringsställning i Sverige och få inflytande över vår kultur- och utbildningspolitik, så skulle de med stor sannolikhet, i enlighet med sin kulturpolitiska devis ”ett brett, svenskt och tillgängligt kulturliv” som prioriterar ”kärnan i den svenska kulturen” (sd.se under kulturpolitik), ösa pengar över vår svenska folkkultur. Det brukar sägas att “pengar luktar inte”, men det stämmer inte. Dessa pengar skulle lukta. De skulle lukta av ras- och kulturförakt, av exkludering och förtryck. Denna lukt skulle snart sätta sig i våra folkdräkter, våra arkiv och våra gamla byggnader, och skapa en odör som det kommer att ta generationer att sedan vädra ut.   

Det är därför som vi å det bestämdaste vill ta avstånd från den i huvudsak hycklade och ofta gravt historielösa och okunniga vurm för svensk folkkultur, som partier som Sverigedemokraterna och andra extremnationalistiska organisationer står för.   

Tomma tunnor skramlar mest, som det heter.


Pär Moberg, professionell folkmusiker och folkmusikpedagog.    Kontakta namninsamlingens skapare