#254: -  

 Jag kanske ska presentera mig. Sonja G heter jag och jobbar som boendestödjare på HVB hem.

Från första början när dessa ungdomar anlände i vårt vackra land såg jag hur plågades de av sin inre, ångest och skuldkänslor för att de har flyt och sökt ett bättre liv. Det tog många dagar/månader med att vissa vägen framåt och hjälpa de till att hjälpa sig själva.

Som att inte räckte det började de plågas med den långa väntan av ovisshet, när, hur, vad händer?? Mänga gånger tappade och tappar de livsgnistan efter som de trampar i samma spår dag efter dag efter dag … Vi kräver av de att prestera, blir anständiga medbörjare. Varje dag blir de påminnda med att de har fått mycket och de ska vara tacksamma ”de svenska barnen har inte fåt så mycket, minsann ”. Vilken ”””” förviring är de en av oss eller inte?

Till slut löser man in de utvalda för ytterligare en plågsam väntan, och sedan transporteras de till självaste ”döden”.

Inga skuldkänslor alls, de bör skylla sig själva de har ljugit med ”två månader och två dagar”.

Var har vi tappat det mänskliga vetet? Har vi någon sort av plan hur det ska sluta? Har någon tänkt att desperation driver även de bästa till vansinne.

Till slut vill jag tack ER alla som har läst till slut mitt pladder. Jag tänkte sluta pladdra och spila ut min frustration med hopp att ni har förstått vad jag ville säga.