Låt Josefine stanna i årskurs 3 på Hökåsenskolan

Att behöva ta svåra beslut för den organisatoriska helheten är något som en rektor ibland behöver göra. Det har vi full förståelse för. I Barnkonventionen står det framskrivet att “I alla åtgärder som rör barn ska man i första hand beakta vad som bedöms vara barnets bästa”. Därför kan vissa svåra beslut behöva omvärderas och riskbedömmas. Är beslutet att flytta Josefine ett hållbart beslut där tryggheten står i fokus även för barnen i årskurs 3? 

I klass 3B går det 27 elever. Flera av dessa barn har blivit diagnostiserade med olika typer av NPF-diagnoser samt flertalet barn har behov av extra stöd och trygghet av olika anledningar. Att ta sig till skolan är inte en självklarhet för alla barn i klassen och något som de själva och deras vårdnadshavare får kämpa med. Trots det stora behovet som finns i denna klass, vilket rektorn även erkänt vid tidigare möten, har klassen blivit försummad när det kommer till att tillsätta tillräckligt med resurser för att barnen ska ges de förutsättningar de har rätt till i att utvecklas och lära. Att sedan ta beslut att flytta på den person som på många sätt räddat och skapat en dräglig tillvaro för våra barn är som att sparka på någon som redan ligger ner. 

Även de barn som i klassen inte har behov av extra stöd och stöttning påverkas såklart av behovet som finns hos klasskamraterna samt bristen på resurser. Att som lärare räcka till under dessa förutsättningar är självklart svårt. Men Josefine har utifrån de förutsättningarna hon haft gjort sitt yttersta för att tillgodose behoven hos alla våra barn. Hon möter barnen på ett lyhört och respektfullt sätt samt med stor kompetens och därmed har hon också skapat en enorm trygghet i hela klassen. 

Trygghet tar tid och kommer inte gratis. Det tar tid och energi att bygga trygghet och relationer. Detta är ett arbete som Josefine har lagt ner sin själ i och även om skolan har ett trelärarsystem (med fantastiska lärare!) så är det inte upp till oss vuxna runt omkring att avgöra vem som blir barnets trygga famn. Josefine är en viktig nyckelperson i våra barns liv, hälsa och mående. Hon är till och med anledningen till att flera av våra barn orkar ta sig till skolan överhuvudtaget. 

Vad blir kvar för våra barn i år 3? Det tar som sagt tid att bygga upp förtroende till en ny person som dessutom måste se, förstå och tillgodose de behov hos varje individ. Detta tidsperspektiv ökar ännu mer om barnet dessutom har NPF-problematik eller som av andra anledningar behöver extra trygghet. De barn som från början har svårigheter riskerar att få ökade svårigheter vid detta lärarbyte vilket kommer att ge ännu mindre utrymme till de barn utan denna grundläggande problematik. Detta påverkar därför alla våra barn negativt och konsekvenserna som det kan få för våra barn går ju bara att spekulera i.

Det känns även relevant att ställa sig frågan om ledningen för Hökåsenskolan faktiskt besitter de kunskaper som krävs i arbetet med barn i behov av särskilt stöd/NPF-diagnoser? Där bland annat tydlighet, trygg anknytning, kontinuitet och förberedelse är viktiga ledord. 

Självklart är det viktigt att alla beslut som fattas väger in ALLA barns bästa, även såklart barnen i årskurs 1. Men för dem blir det en ny lärare som de måste lära känna oavsett om det blir Josefine, en annan befintlig lärare på skolan eller en nyrekrytering. Våra barn har redan byggt upp en trygghet och har ingenting att vinna på att Josefine flyttar. 

Frågan vi behöver ställa oss här är om beslutet att flytta klassläraren Josefine mitt i terminen från årskurs 3 till årskurs 1 med kort varsel och utan att det är klart med ersättare är ett beslut som är fattat utifrån det bästa för våra barn?

Vi kräver att Josefine får stanna i årskurs 3 då flytten av henne som klasslärare går ut över våra barns trygghet, lärande och utveckling. Att släcka en eld genom att tända en ny är inte en hållbar lösning.