God natt månen – ett öppet brev om att förlora sina barn
Mitt namn är Mathilda, och jag skriver detta brev som en mamma – en mamma som blivit fråntagen sina barn utan att få en chans att förstå varför, eller hur jag ska göra för att få dem tillbaka.
Den 30 oktober 2024 – för exakt sex månader sedan – tog socialtjänsten mina barn. Anledningen: att jag själv blivit utsatt för våld. Trots att jag sökte hjälp, samarbetade med myndigheter, bodde på skyddat boende och följde alla råd, stämplades jag som en fara för mina barn.
Måndagen den 28 oktober bad jag socialtjänsten träffa barnen själva, så att de kunde få barnens egen uppfattning om situationen. På tisdagen fick jag ett sms om att jag och barnen, eller hela familjen, skulle komma in till ett möte på onsdagen. Jag trodde det skulle handla om att barnen skulle få tala. I stället var det en fälla.
När vi kom till socialtjänstens kontor den 30 oktober stod åtta poliser utanför. Vi separerades direkt: barnen och deras pappa in i ett rum, jag i ett annat. Efter mycket om och men satt jag slutligen i ett rum med två hysteriskt gråtande barn, som bad mig att rädda dem. Som bad mig att ta dom därifrån.
Jag satt på golvet, i upplösningstillstånd, med mina barns jackor i famnen, gråtandes – samtidigt som mina barn skrek “mamma, jag är rädd” och sträckte sig mot mig. Det var då poliserna vinkades in i rummet – fyra stycken omringade mig medan två socialsekreterare bar ut barnen. Det är en av de situationer som socialtjänsten använt mot mig. I sin dokumentation står det att jag “inte kunde hantera mina känslor inför barnen” och att jag inte var “emotionellt stabil”. De använde min förtvivlan – min mänsklighet – som bevis för att jag inte är lämplig som mamma. Min sorg över att bli fråntagen mina barn, gjorde att jag klassades som oförmögen att kontrollera mina känslor. Är det även vad man skulle säga till en mamma om hennes barn dött? "Du får inte gråta för då är du inte emotionellt stabil". Förstår såklart att det inte är exakt samma sak. Men effekten blir densamma.
Mina barn hade aldrig varit ifrån mig tidigare. På ett ögonblick förlorade de sin mamma, sitt hem, sina djur, sina kläder, sina vänner – allt. Ingen i familjen tillfrågades. De skickades till en helt okänd ort, till människor vi aldrig träffat. Jag själv skickades till ett skyddat boende, där barnen enligt ansökan skulle följa med. Men de kom aldrig. Efter två månader avslutades min placering. Jag har fortfarande inte fått se dem.
Det tog 4 månader innan barnen fick prata me mig I telefon för första gången. På sex månader har jag fått ett påskkort och haft två videosamtal. Det är allt jag fått se dom. Jag som alltid varit där bredvid, som kunnat dom utan och innan. Som varit där i varje steg av deras liv och sett dom växa. Nu har jag fått se dom 2 gånger, på 6 månader, över telefon. Samtidigt säger socialtjänsten att barnen nu är “rotade” i det nya hemmet, med nya vänner och ny skola, och därför “har det bättre” där än hos sin egen mamma. Från start har försöken varit att bryta våra band för att barnen ska skapa nya i den nya familjen. Fokus har aldrig varlt att hjälpa, det har varit att ersätta mig.
Det har aldrig handlat om att hjälpa oss som familj. Från början fick jag höra – ordagrant – att jag “inte är det bästa för mina barn”. Det finns inspelat. För jag hade "inte kommit till insikt", jag "befann mig i kris", jag var "känslosam" osv. Detta pga att jag förlorat mina barn. Men de användes istället som ett argument till varför jag inte var de bästa för dom.
Jag har bett, gråtit, sagt att jag går med på vad som helst. Men svaret är att jag “inte kommit till insikt”. Jag måste – enligt socialtjänsten – själv förstå vad jag behöver förändra. När vi frågade hur jag kan visa att jag är en trygg förälder om jag inte ens får träffa mina barn, svarade de: “Det bedömer vi utifrån hur du för ett resonemang.” När vi undrade vad det innebär eller hur det mäts, blev svaret detsamma igen.
Jag har förlorat i både tingsrätten och kammarrätten, trots allvarliga fel från socialtjänstens sida. Trots att flera advokater, kvinnojourer, sakkunniga och till och med tjänstemän reagerat. Det har gjorts över 60 anmälningar till IVO – men inget händer.
Det mesta som barnen påstås ha sagt återberättas via jourfamiljen. Barnens egna röster hörs sällan, om någonsin. Samtidigt får de höra att “mamma och pappa behöver fixa lite saker” och att “barn inte ska bo i ett hem med våld”. Men ingen berättar att det var jag som blev utsatt. Jag som sökte skydd. Jag som ville skydda oss.
Min dotter säger fortfarande “god natt mamma” till månen varje kväll klockan 20. Hon vill att jag gör detsamma, så att vi tillsammans, på olika platser, kan titta upp mot samma punkt och känna att vi är nära. Hon berättar för månen att hon älskar mig, och hoppas att jag hör henne. Det är det enda vi har kvar.
Det här brevet är inte bara mitt. Det är också mina barns, och alla de barn och föräldrar som blivit separerade av ett system som ofta inte tar ansvar. Det är ett skrik från alla de som gråter sig till sömns, som inte orkar mer men ändå inte ger upp. Vi finns – och vi behöver bli hörda.
Snälla – hjälp oss att bli det.
Snälla – hjälp oss göra deras röster hörda.
Skriv under för att visa ditt stöd för rättvisa för barn och föräldrar i Sverige. Tillsammans kan vi skapa förändring!
Mathilda Kontakta namninsamlingens skapare