Fackligt upprop SSR "vistårinteut

 

 

Vi skriver till er som stolta medlemmar i SSR.

Nu behöver vi och våra ungdomar ert ställningstagande. Vi behöver er hjälp. Ni är starka och kunniga och har stor möjlighet att påverka våra politiker. Ni har kanaler vi inte har.

Vi arbetar för att de ensamkommande ungdomar vi träffar i våra arbeten ska få det vi lovade dem när de kom till vårt land – trygghet, rättssäkerhet och möjlighet att utvecklas.

Vi vill be er att agera i en bestämd fråga som rör just rättssäkerhet. Det här är en fråga som, tillsammans med andra påfrestningar som våra ungdomar möter på grund av dagens hårda asylpolitik, gör att många snart inte orkar gå till jobbet. Många av oss blir sjukskrivna och flera kollegor har bytt arbete. Det sker godtyckliga åldersuppskrivningar av våra ungdomar. Ungdomarna själva har oftast ingen möjlighet att själva bevisa sin ålder med de dokument som krävs, i Somalia eller Afghanistan finns inte register som det finns här. Många är det som har blivit 18 år över en natt från att ha varit 14, 15, 16 eller 17 dagen innan.

Vi vet att det finns fall där vuxna utger sig för att vara minderåriga och dessa måste självklart flyttas från boenden för barn. Men det som händer nu är någonting helt annat. Migrationsverkets åldersuppskrivningar sker på ett sätt som inte går att förstå för varken våra asylsökande unga eller oss som arbetar med dem varje dag. Det sprider en stor skräck, misstro och hopplöshet. Vi går till jobbet med bävan idag. Vi går till jobbet och skäms över Sverige och vet inte hur vi ska kunna förklara det som händer. För vi förstår det inte heller.

Att inte förstå vad som händer och bli utesluten från sitt sammanhang är något av det svåraste man kan vara utsatt för. Det vet vi utifrån vår yrkesroll. Och det är ofattbart att ungdomar som kommit till vårt land och som börjat känna trygghet och tillit plötsligt blir 18 år över en natt, och att hela deras tillvaro ändras på grund av detta. Ofta har dessa barn varit med om svåra traumatiska händelser och har precis börjat lita på vuxna personer igen. Vi är några av dessa personer. Och vi står inte ut. Vi kan inte se på längre.

Vi älskar vårt arbete.

Vi som är del av vårt fackförbund är många. Bland annat arbetar vi som kuratorer, socialsekreterare och chefer. 

Vi som arbetar som skolkuratorer har på nära håll sett våra ensamkommande ungdomar och hur de tidigare verkligen tog vara på varje leende. De började lita på vuxna och sova om nätterna.Det här har ändrats på ett drastiskt sätt efter sommaren, det var då avslagsbesluten och åldersuppskrivningarna började komma. Det vi ser nu är tomma och jagade blickar. Det sänder smärtvågor genom oss. De barn som alldeles nyss gick framåt med stormsteg, har nu stannat i sin utveckling, en del går till och med bakåt. Frånvaron i skolan ökar för varje vecka. Skolan är känd för att vara en tillflyktsort för utsatta grupper, och för många är det den enda platsen där den utsatta blir hörd. Och den som hör i skolan är kuratorn. Vi hör och vi kan inte höra mer utan att agera.

Istället för att arbeta förebyggande och främjande använder vi vår tid till att torka tårar, vi tvättar skurna armar, skriver inhibitioner, stryker ryggar på dem som bryter ihop, ringer BUP-akuten, ringer Migrationsverket, möter tomma, frånvarande blickar, förklarar hur asylprocessen går till, ringer före detta gode män, ringer ombud, ringer kontaktpersoner, ringer boenden, ringer människor som kan tänkas upplåta husrum så att den nyblivna vuxne ska slippa flytta från orten, ljuger och säger att det kommer att bli bra, kämpar med att hitta balansen i att inte ge för mycket hopp men samtidigt inte döda det, samtalar, diskuterar, försöker stävja den totala kollapsen, försöker lugna dem som inte varit på sin intervju ännu men hör vad som händer andra och blir rädda, försöker att vara den trygga vuxna de kan luta sig mot. Vi är inte längre kuratorer. Vi är gode män. Vi är jurister. Vi är familj. Vi är psykologer och psykiatriker. Vi gör saker som vi inte ska göra. Vi drabbas hårt av detta. Vem orkar bära all denna sorg och förtvivlan och samtidigt vara en god kurator?

Vi som arbetar som socialsekreterare har haft ett arbetsamt år. Hösten och vintern 2015 arbetade många av oss enormt mycket övertid. Vi var trötta. Men ändå så stolta och glada över det arbete vi gjorde. Över de fina ungdomar vi kunde hjälpa till trygga hem och sammanhang. 

Idag är vi bara trötta och förtvivlade. Vi försöker skriva så bra intyg vi bara kan för alla de ungdomar, flertalet av dem vi har på våra tjänster, som vi är övertygade om är i den ålder de uppgivit. Våra intyg spelar oftast ingen roll. Vi får ta beslut varje dag som vi inte står för. Vi tvingas ta beslut att flytta ungdomarna från deras skola, vänner och hem för att de blivit uppskrivna i ålder. Vi möter gråtande ungdomar varje dag och kan inte förklara hur allt detta kan ske. Riktlinjer ändras från vecka till vecka och vi förväntas att följa även de som innebär skada för de som vi ska göra gott för. Socialsekreterares bedömningar av barns och ungdomars bästa är i dag inte av värde i de flesta kommuner, ungdomar som skrivs upp till 18 år får i de flesta fall flytta till Migrationsverkets lokaler oavsett behov. Vi tvingas vara budbärare av en politik som förstör liv. Det här skapar både stor ohälsa och frustration.Vem orkar bära all denna sorg och förtvivlan och samtidigt vara en god socialarbetare?

Vi är många som arbetar som chefer och som är medlemmar i SSR. Som chef vet man att man kommer att få ta många svåra beslut. Och att ibland blir det inte så som man hade önskat.

Men det var ingen som förberedde oss på att behöva säga till våra anställda att hantera att ungdomar som levt på flykt, som bär på många svåra händelser på en dag blivit vuxna och ska klara sig själva. Att motivera våra anställda att klara av de svåra situationer de ställs inför och samtidigt vara lösningsfokuserade är en del av vårt arbete. Vi har stora svårigheter att göra det idag. Hur ska vi kunna stötta dem att köra ungdomarna till Migrationsverkets lokaler långt ifrån sin skola, sina vänner och det hem de bott i, ibland i flera år? Våra anställda är förtvivlade. De bär ungdomarnas sorg och frustration. Det tillhör vanligtvis arbetet att stötta dem i att kunna härbärgera och ge tillbaka en annan känsla till våra klienter. Idag smittas vi också av denna förtvivlan. För det som sker är så orimligt och ofattbart. Vem orkar bära all denna sorg och förtvivlan och samtidigt vara en god ledare?

Som både Statens medicinska etiska råd (Smer), Flyktingruppernas riksråd (FARR) och Barnombudsmannen (BO) skriver till regeringen i sina remissvar (Remiss Ds 2016:37 Åldersbedömning tidigare i asylprocessen.) när det gäller den nya lagen som man föreslår till nästa år, så är det tydligt att åldersuppskrivningar sker skönsmässigt på Migrationsverket idag. Vi bilägger deras remissvar om ni vill läsa mer om hur åldersbedömningarna går till idag.

Som ni förstår så kan vi inte fortsätta att utsätta barn och ungdomar som flytt till Sverige för denna moderna rättsskandal som försätter dem i ett nytt trauma.

Det vi önskar är att ni stöttar oss i att kräva moratorium av åldersuppskrivningar under asylprocessen tills man kan göra dem på ett etiskt och rättssäkert sätt. Vi önskar också att ni stödjer oss i vårt krav att de åldersuppskrivningar som gjorts under det senaste året ogiltigförklaras.

På vilket sätt kan ni hjälpa oss?

 


ELLER

Din e-postadress kommer inte att publiceras på vår webbplats. Insamlingens upphovsman kommer dock att se alla upplysningar du lämnar på detta formulär.

Du kommer att få ett e-postmeddelande med en länk för att bekräfta din signatur. Vänligen kolla din inkorg (och skräppostmapp).
Facebook