Stoppa Azims utvisning!

Vi emotsätter oss Migrationsverkets utvisningsbeslut av Azim Noorie.

Skriv under för att visa ditt stöd för Azim!

Azim Noorie

I oktober 2016 började verksamheten 2016/2017 för vår ungdomsgrupp i Kvartersteatern.

Som en av Kvartersteaterns åtta ungdomsgrupper skulle vi under hösten och vintern öva och repetera inför årets stora ungdomsteaterfestival; åtta grupper med sammanlagt nästan hundratjugo ungdomar som spelar över femtio föreställningar för cirka femtonhundra besökare.

Vi tre ledare för gruppen – Christine, Evelina och Jürgen – har sammanlagt gjort femton sådana här verksamhetsår och varit ledare för över hundra ungdomar.

Det var dock något som var nytt för oss det här året: ett ensamkommande flyktingbarn ville vara med i Kvartersteatern.

Azim Noorie kom till vår grupp som en lågmäld kille som precis hade lärt sig läsa och skriva. Han hade inte lätt med svenskan, men kämpade på, gjorde sitt bästa och lyckades för det mesta förstå och göra sig förstådd. I Kvartersteatern är alla med på lika villkor så vi tog ingen särskild hänsyn till Azims bakgrund och det blev fort tydligt att han uppskattade det. På ett par månader så öppnade han upp sig, pratade mer och blev ännu en ungdom i gruppen.
Men inte vilken ungdom som helst. Hans ambitioner rörande svenska och teaterövningarna gjorde att han blev en uppskattad övningspartner och någon man gärna pratade med under rasterna. Han gav ofta råd och komplimanger till andra och visade på stor omtanke och generositet, bland annat genom att ta med hembakat fika och hemgjorda julkort till oss i gruppen.

När det efter årsskiftet blev dags att börja repetera manus jobbade han hårt och entusiastiskt både under passen och efteråt och var en av de första som lärde sig sina repliker utantill. Hans glädje, omtänksamhet och empati följde med upp på scenen in i ett detaljrikt skådespel och en varm karaktär med god förståelse för tajming, humor och kärlek.

Azim lärde sig inte bara teater under verksamhetsåret; han berättade lite då och då om saker som han upptäckt var annorlunda här i Sverige. Vår julmat var jättegod, skolan var väldigt rolig och att flickor kunde ha flickvänner var en överraskning men bra och kul.

I februari fick Evelina och Jürgen en son och det var också jättekul och Azim har sedan dess med jämna mellanrum entusiastiskt hört sig för hur pojken mår, hur allting går och till och med uppvaktat med gosedjur.

När teaterfestivalen slutligen drar igång så blir det alltid väldigt mycket att göra. Åtta ungdomsgrupper ska arbeta tillsammans på en teater i tre intensiva veckor under ledning av nitton stressade ledare. För att det här enorma projektet ska fungera så måste det finnas ett par ungdomar i varje grupp som är villiga att ta lite extra ansvar och göra lite mer än att bara lösa sina egna uppgifter. Azim var en av de ungdomarna. Han inte bara anmälde sig frivillig när något behövde göras utan frågade vid flera tillfällen om han kunde hjälpa till med något utöver det han redan gjorde. Det var fler än ett tillfälle då vi ledare önskade att vi haft mer än en Azim i gruppen.

När sista föreställningen i teaterfestivalen spelats infinner sig alltid en viss deppighet. Verksamhetsåret är slut, vi skiljs åt och det är långa månader till nästa verksamhetsår börjar till hösten. Många ungdomar, inklusive Azim, grät öppet. Som ledare tröstar vi med hur kul vi haft tillsammans och att vi ses igen till hösten, att det kommer ett nytt teaterår med en ny teaterfestival. Det gör det lite bättre, tröstar tills vidare.

Men nu har vi fått veta att Azim ska utvisas. Att han inte får vara med några fler år, att han inte får vara med på fler teaterfestivaler. I vår grupp har den tidigare deppigheten nu plötsligt blivit överrumplande sorg. Ungdomarna förlorar en vän de delat skratt, tårar och hårt arbete med och vi ledare förlorar en av de ungdomar som gör att jobbet blir lite enklare, lite extra roligt. Azim har med sin positiva inställning, sin glädje och sin arbetsvilja varit en tillgång för oss. Han har anammat oss, vår passion och våra svenska egenheter och bidragit till glädje och framgångar genom att dra mer än bara sitt strå till stacken.

Det är obegripligt för oss att vi ska förlora honom. Att en sådan tillgång inte ska få vara kvar. Att vår vän ska tvingas iväg.
Att skicka iväg Azim är en katastrof för honom och en stor förlust för oss. Nog måste vi väl kunna göra bättre?

Christine Lundmark, Ungdomsledare.

Evelina Wesslén, Ungdomsledare.

Jürgen Wenzel, undomsledare och styrelseledamot Kvartersteatern Sundsvall.

Thomas Nordström
Verksamhetsansvarig Kvartersteatern Sundsvall

Thomas Nordström    Kontakta namninsamlingens skapare