Namn på våra saknade

Man kan ju inte låta bli att undra hur det kommer sig att det går 11 år innan vi ens hör talas om att tanken på ett monument finns, tänker på om det också beror på regeringens oförmåga att agera i allt som har med Tsunamin att göra?

Vad är skillnaden mellan Estonia och Tsunamin?
M/S Estonia förliste den 28 Sept 1994, redan i oktober samma år fick Statens Konstråd i uppdrag att ta fram förslag på en minnesvård för de omkomna. På årsdagen 3 år senare invigdes minnesmonumentet. 

Det är ju helt fastställt att Regeringen inte tog ansvar och inte skötte sitt arbete under Tsunamins kritiska första dagar, man saknade en fungerande katastrofberedskap som gjorde att insatser blev fördröjda.
Vad har man saknat när det gäller ett beslut om minnesmonument för våra anhöriga som omkom?

Vi blev nog ganska överraskade och förvånade när inbjudan kom från Gunilla Malmborg om att vi anhöriga blev inbjudna för samtal om hur minnesvården skulle utformas, det som framgick på alla möten var vår tydliga ståndpunkt att det var av yttersta vikt att namnen skulle finnas på monumentet.
Och vad händer? Gunilla Malmborgs förslag är att be Statens Fastighetsråd – Statens Konstråd att ta fram ett förslag på monument utan namn!! Pang! så landade vi i verkligheten med den dåliga känslan av svek igen, hoppet om att kunna förlåta försvann lika snabbt igen.

Man säger i förklaringen:
-Samordnaren är tveksam till lämpligheten i att kontakta samtliga anhöriga i denna fråga, m h t att lång tid gått, att familjekonstellationer kan ha ändrats och att en sådan process riskerar att riva upp sår.

Vems är felet att det tagit lång tid, är det vårt fel? Är det våra älskade omkomnas fel? Är vi inte där igen att det är regeringens brist på agerande som är felet? Det handlar bara om att fatta ett beslut!

Man säger vidare:
-Vidare menar samordnaren att minnesvården inte bara bör vara till för att minnas dem som omkom, utan den bör också vara en plats för alla dem som överlevde flodvågen, och att den bör utgöra en påminnelse för allmänheten om den händelse som var ett trauma för hela Sverige.

Varför skulle det vara skillnad med tanken bakom minnesvårdens betydelse i jämförelse med Estonias minnesvård, är inte den också till för oss alla? Varför tänker man ens att våra anhörigas namn på monumentet skulle göra att det exkluderar allmänheten från att vilja besöka monumentet? Och i så fall varför tänkte man inte så i Estonia fallet?
För många av oss och för många andra blir upplevelsen så nära och så verkligt när man går utmed Estonia monumentet, tittar och känner på namnen, tänker på personerna som var verkliga, levande, så älskade och nu så saknade.
Den känslan vill vi att Tsunamins minnesmonument ska förmedla, att våra omkomna älskade ska bli i hågkomna och deras historia ska leva vidare även när vi inte längre finns. Vi vill inte ha ett monument, som inte förmedlar känslan, sorgen och smärtan, minnena och kärleken, det skulle inte betyda något.  Det finns dessutom ett väldigt bra förslag hur man löser det med de som inte vill ha namnen med, en symbol kan i stället symbolisera den personen.

På minnedagen 20 år efter Estonia vid en ceremoni vid monumentet sa
Kung Carl XI Gustaf:
- deras namn och öde vill vi aldrig glömma.

Kan inte låta bli att tänka att det kanske är just det man vill när det gäller Tsunamins offer, glömma deras namn, slippa se deras namn för att slippa tänka på sina egna misstag, sopa under mattan och hoppas att det faller i glömska, hoppas verkligen att den tanken är fel men vi kräver faktiskt ett svar på varför? varför förvägras vi rätten att ha namnen på monumentet som ska vara ett minne över våra älskade som förlorade sina liv?

 

Text: Maria Blomberg