#68: -
Vi som har lång erfarenhet av hundar och alltid har drivits av vår kunskapstörst om hur hundar fungerar och hur vi skall träna dem på bästa sätt har uppenbarligen en mera nyanserad syn på hundar, fostran och träning än vad jag ser hos många här.
Vi som ser att exempelvis Cecar Millan verkar i USA, som har en helt annan hundhavandekultur än vad vi har här, förstår att vi måste se hans arbete i sitt sammanhang. Det betyder INTE att jag tycker stackel och el är lämpliga träningsmetoder. Den enda gång jag sett CM använda el gällde det den hundens liv. Hunden var besatt av extremt farliga giftormar som fanns i närheten av hemmet. Inga träningsmetoder hade hjälpt för att minska hundens intresse för ormar. Valet var att få hunden dödad av en orm eller att använda el. Där, satt i sitt sammanhang, förstår jag det.
Jag har också upplevt alla svängningar som har förekommit under de senaste decennierna vad gäller hundträning och uppfostran. Gemensamt har varit, och är, att det dyker upp gurus som följs av något som mest liknar sektmedlemmar. ALLT som har varit är nu fel och allt det nya är bara rätt. Folk slutar tänka själva. eller har aldrig kunnat det, kanske.
Skulle tro att vi i Norden ständigt ligger i framkant i vårt sätt att träna och fostra hundar. Naturligtvis med hjälp av modern forskning, och inte minst vår fantastiska unika tillgång till mark, SAMT den samlade erfarenheten. Akta er för att slänga bort vår erfarenhet. Där finns mycket att hämta. Inte bara koppelryck och uteblivna belöningar som många här tycks tro...
Jag skulle aldrig få för mig att arbeta MOT hunden, självklart jobbar jag MED hunden. Naturligtvis håller jag mig ajour med utvecklingen av hundträning. Dock,vissa hundar måste begränsas mera än andra, vissa hundar måste få detta förklarat för sig tydligare än andra. Tro inget annat! Den som tror det brukar ha väldigt enkla hundar och tror att det är lika enkelt med alla hundar. Hundar är individer!
Att ha schyssta och vettiga regler för sin hund och se till att de efterlevs på ett schysst och tydligt sätt är inte att bruka våld och vara maktgalen. Det är sunt förnuft! Och är en anledning till att hunden är harmonsk och mår bra. Motsatsen ger en stressad hund som inte alls mår bra.
Lägger här ut en utmärkt artikel av Git Jering, publicerad i Brukshunden 2010, vilken egentligen säger allt jag vill säga.
Ledarskap – så omdiskuterat, så svartmålat, så nödvändigt!
av Git Jering
Har under ganska lång tid nu oroat mig över hur synen på ledarskap utvecklats i vissa kretsar.
Varför måste allting ta en vända hela vägen till andra änden av skalan innan det kan hitta hem till en god balans? När jag en gång började mitt ”hundliv” fick man lära sig att rycka i kopplet, ryta nej och slänga hunden på rygg när den inte gjorde som man ville och liknande aggressiva maktdemonstrationer. En del är kvar i det tänkandet än i dag. Trist för dem som inte vill utvecklas och vågar öppna ögonen för nya vägar. Synd om deras hundar också som släpar runt på en husse eller matte med låga tröskelvärden till sin aggression. Dessa hundägare är knappast goda ledare och skapar absolut ingen bra relation till sina hundar.
Men det är inte dessa svårutbildade eftersläntrare jag vill skriva om, utan den nya trenden som säger att man ska sluta prata om ledarskap då det numera anses förlegat. Hittade till och med en artikel på nätet där man hade haft en ceremoniell begravning av ledarskapet med gravsten och allt! Nu ska man bara vara kompis, eller bilda ett team med sin hund, inga hårda eller bestämda ord och tillrättavisningar någonsin, inte ställa några krav utan bara berömma när hunden gör rätt samt ignorera alla oönskade beteenden. Det går inte att ignorera bort självförstärkande beteenden.
Några av de värsta exemplen jag sett på detta är försök att ignorera bort jakt, utfall mot andra hundar och vid ett tillfälle även en hund som bet en person i handen. Ägaren vände sig helt enkelt om och påstod att hunden säkert skulle sluta med beteendet om hon inte uppmärksammade det! Inte undra på att allt fler hundar blir väldigt olydiga, med den för hunden tragiska påföljden att de inte kan vara lösa utan döms till ett liv i koppel. Detta i sin tur leder till att de oftare hamnar i stressande situationer. Stressande eftersom de själva måste ta ansvaret och försöka hantera situationen trots att de sitter fast i kopplet och har en s.k. kompis i andra änden och inte en trygg ledare. Ett exempel kan vara just möten med andra hundar, eller andra situationer när hunden vill åt något men på grund av kopplet inte når och den frustration det skapar när hunden inte fått lära sig några regler kring vad som gäller.
Allt detta är lika illa som när en förälder inte tar på sig den roll som föräldraskapet kräver utan försöker vara kompis med sina barn. Eller chefen på jobbet som inte klarar eller vill ta sitt ansvar som chef. Tillvaron för barnen eller medarbetarna blir kaotisk och skapar otrygghet och stress.
I det samhälle och under de förutsättningar vi och våra hundar lever i måste vi som hundägare våga vara ledare. Skapa trygghet och lära ut vilka regler som gäller och vad som är ett godtagbart sätt för hunden att agera på i de olika situationer som uppstår i vardagen. För omgivningens skull, för vår skull men främst för att ge hunden en så bra livskvalitet som möjligt.
Jag kan förstå att man inte gillar ordet ledarskap om man felaktigt gör det synonymt med dominans och aggression. Men det betyder faktiskt inte ordet. Ledarskap betyder att man har en bestämmande ställning och tar ansvaret för en situation. Problemet med ordet bland hundfolk har troligen uppstått just för att man förr la ovanstående felaktig betydelse på det.
Har själv problem med att trivas med ordet när man som brukligt lägger ordet flock före och därmed skapar ett nytt ord, flockledare. Då har det en tendens att få oss att tro att vi tillhör hundflocken och det gör vi sannerligen inte. Vi är inga hundar och våra hundar är inga människor. Min äldsta hund, som är den som när hon vill, har en ledande roll i förhållande till den yngre i fråga om mat och andra resurser, skulle aldrig få för sig att kräva av den yngre att hon ska komma när hon kallar, sitta still när hon blir tillsagd eller går fint vid hennes sida när de möter någon på promenad. Det är alltså stor skillnad på att vara en ledande hund bland andra hundar mot att ta den rollen som människa i samspel med en eller flera individer av en helt annan art. Vi kommer aldrig att kunna kommunicera fullt ut på hundars sätt och vi har dessutom helt andra ambitioner i vår relation människa/hund jämfört hund/hund. Däremot kan vi helt klart underlätta förståelsen genom att lära oss mer om hur hundar fungerar genom att ta del av forskning, plugga etologi och inte minst studera hundar i verkliga livet.
Problemet med det missvisande ordet flockledare blev nyss löst för min del då jag läste en nyutkommen bok som heter Hundars och vargars beteende - Freddy Worm Cristiansen. Han kallar vårt samliv med hunden för tvåartsgrupp. Så genialt och enkelt, som hundägare bör man enligt mig vara precis det, ledare för en tvåartsgrupp bestående av arterna canis familiaris och homosapiens. Att klara detta på ett bra sätt är inte alltid en lätt uppgift hur mycket erfarenhet eller studier man än har i ryggsäcken. Men förutsättningarna ökar avsevärt om man införlivar tvåartstänkandet i helhetsbilden.
Däremot vill jag inte sluta använda ordet ledarskap utan snarare upprätta och framhålla dess rätta betydelse. Att ta ansvaret i olika situationer!
Nedan vill jag kort beskriva hur jag går tillväga. Jag har några regler som jag anser viktiga för att mitt och hundarnas samliv ska fungera bra i vardagen. Genom att lära hundarna dessa och sedan vara noga med att de efterlevs tar jag mitt ansvar som ledare och skapar därmed en trygg, stabil och välfungerande tvåartsgrupp.
Hundarna ska:
1. Kunna vara lösa på alla våra promenader utan att springa fram till främmande människor och hundar som vi möter.
2. Komma när jag ropar in dem oavsett störning.
3. Lyssna direkt på ett nej och avbryta vad de håller på med.
4. Sitta still och vara kvar på den plats jag satt dem på när jag ber dem om det.
5. Gå vid min sida när jag sagt att de ska göra det.
För att nå mina mål använder jag mig främst av envishet, vilket innebär att jag aldrig ger mig förrän hunden gör som jag vill. Lugnt men bestämt förmedlar jag mitt budskap. Jag använder mig aldrig av kopplet utan av verbal kommunikation och fysisk förflyttning till rätt position. Jag är noga med att vara tydlig i vad jag menar vid inlärningen av ovanstående och berömmer med rösten, inte med ljus och pipig skojröst utan med ganska distinkt stämma. Röstläget är viktigt och förstör oftast helt innebörden vid t.ex. en tillsägelse om man direkt efter går upp i falsett. Det är lätt att förstå om man tänker sig in i en situation människor emellan. Om någon av någon anledning blir arg på en och direkt efteråt börjar ”gulla” med ljus röst, blir man troligen helt konfunderad och funderar över personens mentala beskaffenhet. Trist nog lärs detta ofta ut av olika instruktörer. Att berömma med ljus och glad röst är inte fel i sig i andra sammanhang, men aldrig direkt efter en tillsägelse och sällan vid inlärningen av vardagens regler!
Inget av min träning i vardagslydnaden sker heller operant, förenklat menar jag ”klicker”, jag vill inte forma beteenden utan skapa en relation. Jag tränar målmedvetet och ökar svårighetsgraden alltefter hundens förståelse för vad jag vill ökar. I en del av träningen förstärker jag även med godis eller lek, främst i inkallningssammanhang. I de enstaka fall där viss aggression behövs drar jag mig inte för att kort, tydligt och snabbt använda mig av det. Den utbredda hämningen mot att säga ifrån på skarpen när situationen kräver ligger helt klart i att så många människor lider av konflikträdsla. Hundar har i regel inga som helst problem med att använda hela sitt känsloregister för att göra sig förstådda. Det finns i och för sig ett litet antal raser där man nästan helt avlat bort aggressionsyttringar. Men hos flertalet finns skärpan kvar och det gäller absolut samtliga brukshundsraser. Vet man att man har problem med att vara tydlig och våga ställa krav, samt fullfölja sina beslut bör man vara mycket noga med sitt val av hund. Leta reda på en ras eller individ med vänligt och lugnt sinne som är lättlärd och förig och inte har allt för mycket ”driv”.
Tilläggas bör att i momentinlärning för tävling och annan skojträning jobbar jag ofta och gärna med ”klicker” och enbart positiv förstärkning, men då gäller helt andra premisser.
Mitt sätt att se på ledarskap förutsätter också en god och positiv relation i botten som jag bygger upp genom att umgås mycket med hundarna, leka ofta med dem, träna många roliga saker tillsammans, gå långa promenader. Det ingår i mitt ansvar som ledare att se till att de stortrivs med sina liv och att vi har roligt ihop. Leken är ett otroligt bra sätt att bygga en god och stark relation med hunden, ofta underskattat.
Ofta pratas det också om att hunden aldrig gör medvetet fel och att den alltid vill vara till lags bara den förstår vad man vill. Ett märkligt och i mina ögon nedvärderande sätt att se på hundens mentala förmågor. Den som verkligen tror på detta måste antingen ha ganska svårt att analysera vad som sker eller leva ihop med en väldigt beskedlig och lite ”dum” hund. Begåvade hundar ifrågasätter ofta sina ägares beslut och prövar nya varianter av beteenden i olika situationer. Retas, busar och testar sina mattar och hussar helt enkelt. Precis som bland oss människor finns givetvis alla sorter, snälla, dumma, smarta, lugna, hetsiga, slöa, arbetsvilliga, beskedliga eller med mycket stark egen vilja och lust att hävda sig.
Vilken typ av hund man har påverkar självklart hur mycket man kommer att behöva jobba för att ledarskapet ska fungera på ett tillfredställande sätt. Hur ofta och hur starkt man behöver hävda sin bestämmande ställning och ta ansvaret i olika situationer.
Ett gott ledarskap blir ALDRIG förlegat utan är till stort gagn för både hunden, hundägaren och samhället i stort.
Git Jering Alfa Hundcenter
* Bestämmande ställning enligt Nordstedts Svenska Ordbok, tar ansvaret för en situation enligt Wikipedia.
.