Ta ställning och bidra till fred. Stoppa kriget i Nagorno-Karabach!

Den 27 september utbröt kraftiga sammandrabbningar i Kaukasus mellan Armenien och Azerbajdzjan över enklaven Nagorno-Karabach. Konflikten över den armenisk-befolkade regionen som är internationellt erkänd som en del av Azerbajdzjan spåras ofta tillbaka till Sovjetunionens sista år. Dock är den äldre och kvarleva från åren efter första världskriget. Den moderna konflikten startade som en folklig rörelse när Karabachs parlament röstade med siffrorna 110-17 för att kräva en överföring av regionen från Azerbajdzjanska SSR till Armeniska SSR. Det var varken tal om väpnat uppror eller invasion för att annektera andra lands territorium. 

Svaret från Baku blev att slå ner rörelsen med vapen och våldet spårade ur i ett fullskaligt krig. Karabachs befolkning har tagit till vapen för att försvara sin existens och rätt att leva i det land de kallat för sitt hem under mer än 2000 år. Efter att ha krävt över 30 000 liv och fördrivit nära en miljon till flykten slutade kriget i det rysk-förmedlade vapenvilan 1994. Sedan 2007 finns det en kompromisslösning framlagt av OSSE Minsk-gruppen. De så-kallade Madrid-principerna kallar för återlämnande av de fem omkringliggande regionerna under armeniernas kontroll i utbyte mot att Karabach-befolknignen får bestämma sin framtida status i en folkomröstning och området förbinds med Armenien med en landskorridor. Armenien har accepterat detta medan Azerbajdzjan vägrar och insisterar på att återta området med våld vilket otvivelaktigt kommer att sluta med en etnisk rensning av dess ursprungsbeolkning som den azeriska presidenten Ilham Alijev ständigt kallar för "fienden."

Efter att ha misslyckats att uppnå en permanent lösning och trots den felaktiga benämningen "frusen konflikt" har dödandet fortsatt, främst i form av krypskyttar. Efter ett kort krig under april 2016, blossade konflikten upp den 27 september i regelrätt krig.  Omvärlden ser nu förlamat på och på sin höjd manar båda sidor till lugn. Samtidigt som Armenien är redo att sätta sig vid förhandlingsbordet, manar Turkiet öppet Azerbajdzjan till krig för att med våld återta Karabach. Turkiet har inte enbart försett azerierna med militära rådgivare och skickat stridsflygplan men har även slussat dit legosoldater och jihadister från Syrien och Libyen. Uppgifterna har bekräftats av underrättelsetjänsterna i USA, Frankrike och Ryssland men även av bl.a. Reuters, AFP och The Guardian på plats.

Den 5 oktober bekräftade Amnesty att Azerbajdzjan har använt klusterbomber, förbjudna enligt internationella humanitära lagar, mot i sina attacker mot civila mål i Karabachs huvudort, Stepanakert. Detta krig måste få ett omedelbart slut. Det är inte bara civila liv som offras helt i onödan utan även soldaternas. Både Armenien och Azerbajdzjan har värnpliktsarméer vilket innebär att flertalet av de dödade är unga män mellan 18 och 21 år. Detta måste få ett stopp.

Passiviteten hos omvärlden återupplivar bittra minnen för det armeniska folket som fick genomlida ett folkmord 1915. Minnen om hur man lämnades ensamma trots vetskapen om skeendet. När händelserna fortfarande var högaktuella efter första världskriget och frågan om beskyddande av det som återstod av Armenien och armenier togs upp på Nationernas förbund, föregångare till dagens FN, så lät det precis likadant då. Tidningen Social-Demokratens korrespondent i Genève skrev följande om mötet i NFs generalförsamling 24 november 1920 om stöd till Armenien:

"De civiliserade nationerna tittade på varandra en smula skamsna visserligen och viskade var och en sitt till rådet: 'Visst måste Armenien hjälpas. Det är en förpliktelse mot hela mänskligheten att hjälpa Armenien. Det får inte ske att Armenien inte blir hjälpt. Men varför skall jag göra det? Varför skall jag? Varför skall jag?' ljöd det från alla håll. 'Varför skall just jag utsätta mig för risken och obehaget att sticka min näsa i denna rövarkula?' Och så stodo de där alla de civiliserade nationerna på stranden runt det drunknande folket, var och en med sin räddningslina i handen. Men ingen ville eller vågade kasta ut av fruktan att själv bli dragen i plurret."

Historien håller bokstavligen på att upprepa sig nu. Vi som undertecknar detta upprop kräver ett omedelbart stopp på våldsamheterna och kriget. Vi vill att Sverige och omvärlden tar bladet från munnen och talar klarspråk om Azerbajdzjans och Turkiets destruktiva handlande i regionen innan vi har en förödande humanitär katastrof likt den under första världskriget. Stoppa kriget nu!


Armeniska riksförbundet i Sverige    Kontakta namninsamlingens skapare

Skriv på denna namninsamling

Genom att skriva under godkänner jag att Armeniska riksförbundet i Sverige överlämnar min underskrift till dem som har makt över frågan.


ELLER

Du kommer att få ett e-postmeddelande med en länk för att bekräfta din underskrift. Vi ber dig att lägga till info@skrivunder.com i adressboken eller listan över betrodda avsändare, så att du säkert får våra utskick.

Observera att du inte kan bekräfta din underskrift genom att svara på detta meddelande.




Betald annonsering

Vi kommer att visa annons för den här namninsamlingen för 3000 människor.

Läs mer...

Facebook