Vilket avsnitt är falskt? Du kan klicka på flera meningar i namninsamlingstexten och berätta för oss vad som är sant för var och en. Detta är frivilligt.
Meningar som står intill varandra slås ihop till ett påstående. Klicka på en mening igen för att ta bort den.
Internationella adoptioner ska skötas av en statlig myndighet
Sedan 60-talet har runt 60 000 personer adopterats till Sverige, vilket gör Sverige till ett av de länder i världen som adopterar flest per capita. Vi kommer från länder belägna i världens alla hörn. Gemensamt för alla adopterade är att alla någon gång får frågan om vi vill uppsöka våra rötter. Svaret på den frågan skiftar både mellan person och över tid. För den som bestämmer sig för att söka sina rötter finns det olika vägar att gå.
60- och 70-talister adopterades via Socialstyrelsen och hänvisas till kommunarkiv och Riksarkivet. Sedan 80-talet genomfördes dock internationella adoptioner av privata aktörer som exempelvis Adoptionscentrum, Familjeföreningen för Internationella adoptioner och Barnens Vänner.
Om du som vuxen adopterad vill göra ett röttersök hänvisas du till din adoptionsorganisation. Här kan det skilja sig åt ganska stort vad gäller vilken form av stöd man kan få.
Noterbart är även att av de fem adoptionsorganisationer som under 80- och 90-talen varit auktoriserade för adoptioner återstår nu endast tre. Många adopterade har att finna att just deras adoptionsorganisation har avvecklat sin verksamhet och därmed inte längre har adekvata resurser att ge det stöd som den adopterade rimligtvis har rätt till.
Några föreningar erbjuder möjlighet för den adopterade att söka stipendier för röttersök och/eller återresa. En förening erbjuder även ekonomiskt stöd för terapi. Det handlar om belopp på mellan 5 000–15 000 kronor. Den adopterade ska vara medlem i föreningen, redovisa utgifter och göra en återrapportering.
Den största av de verksamma adoptionsorganisationerna Adoptionscentrum tar ut en schablonavgift på 3 000 kronor för sitt röttersöksstöd. Adoptionscentrum anordnar även återresor till självkostnadspris till tre av de drygt tjugo länder som de samarbetar med. Liksom de andra adoptionsorganisationerna kräver Adoptionscentrum medlemskap av den adopterade.
Kravet på medlemskap är begripligt men samtidigt något som kan te sig olustigt för den som ställer sig kritisk till verksamheten och som agerar därefter, då man som medlem kan uteslutas om man agerar på ett sätt som i väsentlig omfattning skadar föreningen.
Samtidigt betalar staten ut ett adoptionsbidrag à 75 000 kronor för varje slutförd internationell adoption. Detta bidrag är inte behovsprövat och det krävs ingen motprestation.
____________________________________________________________________________________________________
Sammanfattningsvis är det alltså följande som står vuxna adopterade till buds i fråga om post-adoptionsservice:
I några fall handlar det om i sammanhanget låga belopp som är villkorade med medlemskap, återrapportering och kvitton.
I andra fall måste adopterade betala för att få stöd – ett stöd som ifrågasätts av en del adopterade då stödet inte står i paritet med den avgift man betalar.
Privata initiativ och ideella föreningar kan inte garantera likvärdighet och kontinuitet.
Vi kräver:
1. En adoptionsverksamhet som är tidsbeständig.
2. En statlig post-adoptionsverksamhet som är likvärdig.
Alla adopterade ska kunna få samma stöd. Nationella adoptioner hanteras av Socialtjänsten. Det borde även gälla internationella adoptioner och för ökad likvärdighet bör det ligga på statlig nivå, inte kommunal.
VI KRÄVER ATT INTERNATIONELL ADOPTION HANTERAS AV STATEN!
Uppropet kommer att skickas till Myndigheten för Familjerätt och Föräldraskapsstöd som är ansvarig för internationella adoptioner, samt till Socialdepartementet.