LÅT MIN MAN STANNA I SVERIGE!
För kännedom så har nu min man
tvingats lämna Sverige.
Det har varit en lång och tuff kamp,
men han fick tyvärr inget Uppehållstillstånd.
Även fast han har varit i Sverige i 9,5 år,
vi är gifta och vi har varit ett par i 3 år.
Vi har verkligen försökt precis ALLT.
Han fick en annan möjlighet och tog den.
Förhoppningsvis kommer han tillbaka
till sommaren/hösten. Men säker kan
man ju förstås aldrig vara...
Jag kommer aldrig att förlåta Sverige
för hur vi har blivit behandlade.
Det är verkligen så orättvist och så fel.
Givetvis är jag mycket ledsen.
Psykiskt och fysiskt helt slut.
Det blir mycket jobbiga månader framåt,
men man får försöka orka kämpa på
och hoppas på det bästa.
Det här blir den värsta julen på mycket mycket
länge. Kanske den värsta någonsin.
Just nu vill jag inte prata med någon.
Jag vill försöka landa bland alla känslor och
det är mycket administrativt som måste ordnas. Det kommer att ta sin tid.
Det största av tack till ALLA som på något sätt har stöttat oss i vår kamp! Det har varit mycket värdefullt. Mycket tråkigt bara att resultatet inte blev så som vi kanske hade hoppats.
För 9,5 år sedan kom min då blivande man till Sverige. Nu ska han utvisas... Beskedet fick honom att fundera på om livet var värt att leva. Vi träffades för första gången för 3,5 år sedan. Det var inte så svårt att direkt fatta tycke för honom. Han var snygg, smart, mogen, men ändå lite sött naiv, och han älskade gulligt sin cricket. Trots åldersskillnad tyckte vi direkt om varandra. Ett tycke som blev till kärlek. (Vad jag gjort för att förtjäna honom är en gåta.) Vi blev ett par och flyttade ihop ganska snart. Sedan 2 år är vi gifta och nu bär vi också samma efternamn. Min släkt är nu också hans släkt. Mina vänner är hans vänner. Vi har även en utmärkt kontakt med min före detta fru och med min son. Nu tror dock inte Migrationsverket på honom och därmed inte heller på mig. De tror inte på vår kärlek till varandra. Han är dessutom mycket skötsam. Han dricker inte, har aldrig gjort något kriminellt och har aldrig fått ett öre i bidrag. Han har två arbeten och jobbar nästan jämt, dag som natt. Han försörjer sig själv och i många fall även oss. Trots flera dödshot från hans före detta hemland Pakistan tycker Migrationsverket att han ändå kan utvisas dit. Vår relation är inte "tillräckligt känd" i Pakistan anser man och han är dessutom inte "homosexuell nog"...
Även jag har varit rädd. Det kändes lite tryggare när vi flyttade till vårt nya hem som i alla fall hade portkod. Våra liv är nu i gungning. En utvisning skulle med största sannolikhet innebära döden för honom. Att bara vänta på ett definitivt beslut känns som psykisk och fysisk tortyr. Man känner sig helt maktlös och tron på vårt rättssystem är rejält naggat i kanten. En namninsamling tror vi inte rör Migrationsverket ens det minsta. (De verkar få provision för varje hemskt människoöde de kastar ut.) Men det är ändå ett sätt att belysa de enorma orättvisor som finns. Nog undrar man varför vissa kriminella får stanna i vårt land när andra skötsamma ska visas ut. Det känns inte särskilt rättvist och det ger alla som kommer till vårt land oförtjänt dåligt rykte. Vi gör nu allt vi kan för att Migrationsverket ska göra en mer rättvis bedömning, men ibland känns det helt tröstlöst. Den högsta önskan han har är att få bli en svensk skötsam medborgare. Det enda vi kan göra nu är att hoppas och tro på högre makter. Hur jag ska klara mig utan honom törs jag knappt tänka på. Han är nu min make, han är mitt allt.
Om du tycker att min man ska få stanna i Sverige får du gärna skriva på denna namninsamling. I allt elände så kanske det lyfter oss en aning att känna just ditt stöd.
(Blir det tillräckligt många som skriver på kommer Migrationsverket att få ta del av namninsamlingen.)
Tack.
/Per-Ola Eklund
Per-Ola Eklund Kontakta namninsamlingens skapare