Hjälp mig att få upprättelse från myndigheter som har haft ansvar över mig sen jag var 7 år gammal

Detta är ett öppet brev till de samhäll som inte funnits där när jag som mest har behövt!

Jag skriver detta i hopp om att jag en dag ska få upprättelse.Hopp om att det en dag ska bli förändring i systemet, hopp om att min historia ska få mening, hopp om att jag ska få leva ett normalt liv och senare hjälpa andra ungdomar/unga vuxna som går igenom precis det jag nu går igenom. Hjälpa de människor som hamnat mellan stolarna, hjälpa dem som samhället inte räcker till för.

Jag är uppvuxen med två psykiskt sjuka föräldrar, min pappa som är alkoholist och drogmissbrukare samt har schizofreni.
Min biologiska mamma lämna mig och min pappa när jag var runt tvåårsåldern. Efter denna händelse så blev min pappas missbruk värre. Från tidig ålder fick jag agera mamma till min egen pappa.
Jag fick ta ett ansvar ingen ska behöva ta vid sådan tidig ålder.


Jag minns en händelse extra mycket, det var när jag hittade min pappa på golvet i vardagsrummet omringad av hans egna spyor, olika slags mediciner och spritflaskor.
Jag försökte hjälpa honom. Men ni kan tänka er själva hur det gick att bära en 80 kg man när man är i femårsåldern.


I samma period då hans missbruk blev värre, misshandlade han mig ett flertal gånger, varav en gång ströp han mig så hårt att jag då trodde jag skulle dö.


Vid sexårsåldern blev jag våldtagen för första gången. Av grannpojken som var i 16 årsåldern. Jag kom springande in till pappa och sa ”Kan du be *** sluta stoppa in snoppen i min rumpa.
Jag hade blivit våldtagen både vaginalt och analt.
Vi åkte in till akuten där dem senare tog prover och dokumentera mina skador. Min pappa satt senare i rättegång där grannen som våldtog mig som blev dömd till ungdomsanstalt. Har även fått höra av min pappa i vuxen ålder att grannen även fick psykiatrisk vård samt blev utredd för pedofili.

Kort efter denna händelse började min pappa slänga ut mig mitt i nätterna, jag fick ett par gånger sova på bänkarna som fanns på gården, om jag hade tur så var portdörren öppen så jag kunde springa och plinga på hos ena grannen, jag brukade få både mat och sovplats där.
Jag pendlade mellan att sova hos olika grannar då pappa hade lämnat mig ensam.


En gång kom pappa hem och låg på golvet med tabletter och spritflaskor igen. Jag tog då ett nattlinne, en väska och sprang till ena grannen och sa att pappa ligger på golvet och han vaknar inte.
Jag fick då komma in till grannen och leka med hennes barn och senare samma kväll kommer socialtjänsten hem till denna grannen och säger att dem har hittat ett familjehem åt mig.


Min farbror, hans dåvarande fru och mina kusiner erbjöd att jag skulle flytta hem till dem då dem ansåg att det vore bättre för mig att flytta inom familjen men socialtjänsten SOL placerade mig istället på ett jourhem som sedan blev till mitt familjehem.


Min pappa åkte in i fängelse för dråp, det var mycket kontakt med polisen ett tag och jag fick sitta i ett flertal förhör och fick detaljerat visa och beskriva när, var, hur han misshandlade mig.


Vid åttaårsåldern började min fosterhemspappa småtafsa på mig, han kunde smeka mig på bröstet och när han skulle väcka mig på morgonen brukade han ta på min kropp och sjunga ”God morgon, god morgon”


Jag hatade att somna på kvällarna och veta att imorgon kommer han ta i mig. Efter ett tag började han komma in till mig på nätterna naken, när han var alkoholpåverkad brukade han oftast stå vid dörröppningen och bara titta på mig. Senare eskalera allt och han började tvinga mig att titta på barnpornografi tillsammans med honom. Han brukade antingen hålla min ena arm eller binda fast mig samtidigt som han runkade medans vi satt och titta.
Fick till slut börja sova med öronproppar då fosterpappan kollade på sådan hög volym att jag började få svårt att sova på nätterna.


Inte nog med det. Det var mycket alkohol i det hemmet, dem drack nästintill varje helg. Något som jag hade svårt för efter tiden då jag botthos min pappa. Pappa hade vid den här tidpunkten även åkt in i fängelse för första gången under min barndom.
Dottern och fosterhemsmamman kränkte mig dagligen, nedvärdera mig, tryckte ner mig till den grad att jag hatade mig själv. Jag fick bulimi, självskadebeteende och självmordstankar.
Det dem sa trodde jag på.


När jag flyttade till detta familjehem fick jag även byta skola, där vart jag senare mobbad efter en tid.
Mobbad i skolan, psykiskt misshandlad i hemmet och utsatt för övergrepp av pappan.


Jag ville inte leva mer. Jag försökte flera gånger prata med socialtjänsten. Flera gånger berätta jag vad det var som försiggick. Men dem lyssnade inte. (Finns även bevis på detta då dem har antecknat i mina journaler att jag nämnt detta för dem ett flertal gånger)
Jag visste inte vad jag skulle göra, jag började rymma, jag slutade äta, jag gjorde princip allt i rop på hjälp.


Min fosterhemsmamma fick till slut ringa socialjouren och be dem komma akut. När min socialtant kom sa hon du måste följa med oss nu Emelie (hette Emelie vid denna tidpunkt) vi åkte då till BUP i Karlstad.
Jag fick sätta mig i ett rum med två psykologer, familjehemsföräldrarna och två från socialtjänsten. Det började med att jag fick lägga mig i en slags liggstol som låg i samma rum medans de vuxna pratade, senare fick jag berätta min version och jag berättade då allt som hänt och att jag inte trivs i det familjehem jag blev placerad i och att allt jag önskar mig är en familj som älskar mig på riktigt. Och får inte jag flytta så tar jag mitt liv. Det slutade med att dem sa att jag hade barnvanföreställningar och vi åkte därifrån med utskriva sömnmediciner till mig.


Efter ca en månad kommer min fosterhemsmamma upp till mig och säger att jag ska åka till ett så kallat utredningshem i tre månader som socialtjänsten hade tagit beslut om och att jag senare ska få komma tillbaka.
Jag har ett par dagar på mig att packa ihop alla mina saker innan dem från socialtjänsten kommer.
Vi kör från Kristinehamn upp till Borlänge.

Fick då reda på att det är ett behandlingshem för psykiskt störda barn och ungdomar.
Jag var yngst på behandlingshemmet.
Jag lärde mig röka, dricka alkohol och sniffa bensin.
Jag blev utsatt för övergrepp av ena personalen som resultera att han fick sluta, en annan manlig personal tog kontakt med mig på Facebook och fråga ut mig om mitt sexliv, om jag var oskuld, hur många jag hade runkat och om någon hade sprutat på mig innan.
Jag och en till tjej som även bodde där blev tvingad till att suga och runka av en av killarna som bodde där.
En annan kille vart jag tvingad att suga av annars hotade han att misshandla mig. Han var ingen man ville bråka med så jag vågade inte säga emot.
Jag blev ofta neddragen på golvet i polisgrepp om jag var det minsta upprörd (använde sällan aggressivitet och var aldrig vid något tillfälle hotfull).


Jag var ständigt ned drogad av alla mediciner jag fick. Två av medicinerna jag bland annat fick var till för schizofreni och Parkinsons sjuk.d. Jag gick från att väga 36 kg när jag kom dit till att väga ca 90 kr på bara några få månader. Jag blödde ofta näsblod på nätterna och hade svårt att sova samt ta mig upp på morgonen. Jag mådde väldigt dåligt psykiskt och fysiskt. Jag fick mycket biverkningar av alla mediciner. En biverkning var att jag ofta svimmade eller tuppade av en kort stund.
Jag hade svårt att sköta skolan på grund av dessa anledningar.
Vissa dagar klarade jag inte heller av att gå till skolan då majoriteten av lärarna bestod av män.


Efter allt med min biologiska pappa, fosterhemspappa och de män jag hade blivit tvingad att utföra sexuella handlingar med så hade jag fått svårt för män. Eller jag var rättare sagt rent av livrädd för män.
De dagar jag inte gick till skolan av dessa anledningar så blev jag bestraffad. Dem körde med olika bestraffningsmetoder.. Det kunde vara allt från att jag blev inlåst på mitt rum och fick endast komma ut till matsalen för att äta.
Jag fick inte ha tillgång till telefon, dator eller tv.
Man blev ibland helt isolerad från omvärlden.

Det behandlingshemmet var hemskt. Jag kunde aldrig förstå varför jag satt där på det hemmet. Det enda jag ville var ju att ha en familj som älska mig? Jag hade inget missbruk, jag hade inte dem problemen som de andra hade som bodde där.
Jag kände mig som ett problem. Som att dem inte visste vad dem skulle göra med mig, så det bästa dem kan göra var att sätta mig på första bästa hem så att dem blev av med mig.
Det fanns aldrig någon som tog sig tid och lyssna, tog sig tid att förstå. Tog sig tid till att hjälpa mig.
Och jag kan inte låta bli att tänka hur mitt liv hade sett ut idag om någon hade lyssnat.
Det är mycket som händer bakom stängda dörrar.


Tex som när jag en gång inte hade tömt min tarm på över en vecka på grund av förstoppning. Jag bad och böna om att få medicin för detta alternativt att vi åker in till sjukhuset då jag hade extrema magsmärtor och illamående. Jag fick inte den vård jag behövde. Den vård jag är berättigad till. Jag började kräkas hela natten till morgonen och fram till eftermiddag då jag till slut krävde att vi skulle åka in då jag inte klarade av mer. Personalen hånlog och skrattade och gav mig katrinplommon istället. Jag fick gå med dessa problem i tre dygn. I tre dygn fick jag mestadels på dygnen spendera på toaletten. Och dem ville inte hjälpa mig i ett läge jag var som svagast och bad om det.


Varför jag tar upp detta är för att detta är ett bra exempel, även om det inte är något av alla de gånger jag bett myndigheter om hjälp utan att dem velat lyssna och har nekats den vård och hjälp jag har rätt att få.
Efter cirka ett år kommer det en kvinna från en så kallad ”privat soc” som dem kallade sig och säger att dem hade hittat ett familjehem till mig i Falun. Hon förklarar att denna familj har varit fosterfamilj i flera år, och att hon bara hade hört bra från dem samt att mamman är sjuksköterska.


Jag vart överlycklig, vart så exalterad att jag skulle få komma ifrån behandlingshemmet och få en familj som älskade mig.
Efter ca tre veckor åker jag, en personal från behandlingshemmet samt denna ”privat soc” till Falun för att jag ska få träffa fosterfamiljen och se om det känns bra och om dem bedömer ifall dem skulle vilja ha mig som fosterbarn.

Allt kändes bra och jag får några veckor efter detta möte flytta hem till denna familj. Jag verkligen trodde och hoppades att den familjen skulle vara vändningen i mitt liv.
Jag gjorde mitt bästa för att anpassa mig och komma in i familjen, det var bra till en början, nästintill perfekt. Jag och fostermamman fick bra kontakt och hon brukade komma in till mig på kvällarna och säga god natt.


När jag flyttade till denna fosterfamilj från mitt HVB hem så tog jag mediciner dagligen. Jag minns att det var många, men inte hur många eller vad medicinerna avsåg. Jag kommer endast ihåg att jag tog en stor dos av Theralen, Melatonin och Atarax som var avsedd för min sömn.
Första mötet på BUP i Falun träffade jag en sjuksköterska och en läkare. Läkaren är mycket upprörd efter att ha läst mina journaler från HVB hemmet. Läkaren säger att jag tar förskräckligt mycket med medicin som jag absolut inte ska eller får ta vid den unga ålder jag är. Han förklarar att han är mycket upprörd över att jag fått utskrivet dessa mediciner och att jag omedelbart måste trappa ner. Det är först nu jag får reda på att jag tar medicin för Parkinson, Schizofreni, depression, ångest och sömn. Läkaren ville inte säga mer än så.


Jag trappar genast ner med mina mediciner, min fostermamma hjälper mig med detta, hon hade fått instruktioner av min läkare på vilket sätt detta skulle ske på då det inte var vilka mediciner som helst som jag skulle trappa ner. Dock gör inte min fostermamma alls som hon vart ordinerad att göra. (Inget jag visste först jag kom till BUP senare).


Hon trappade ner alldeles för fort, vilket resulterade att jag vid denna tidpunkt var väldigt hyperaktiv, hade en inre stress och blev lätt rastlös, hade hallucinationer, svettades något kopiöst, fick feberfrossa, kräkningar och svimmade ofta och hade darrningar.


Jag mådde så fruktansvärt dåligt att min fostermamma ordnade så vi fick komma in akut till BUP. Min läkare blir arg, irriterad, förtvivlad och fundersam över hur min fostermamma hade trappat ner mina mediciner och ger henne en mindre utskällning. (SE BILD)

Efter några veckor började min fostermamma trötta på att jag var rastlös och uppstressad konstant och ropa ”Emelie kom ner, jag har en överraskning till dig” Vi satte oss i soffan och hon börjar fråga ett tjugotal frågor. När hon var klar med frågorna sa hon ”det var som jag misstänk sedan du kom hit, du har ADHD” det var första gången min fostermamma satte en diagnos på mig. Hon sa att hon skulle ringa till BUP och be dem göra en utredning på mig.


Efter cirka två till tre veckor fick jag en tid på BUP ang utredning. Jag fick träffa en läkare som ställde några frågor och gav mig några papper i slutet av samtalet som läkaren ville att jag skulle ta hem och fylla i. Jag fyllde i papperna och min fostermamma postade svarsformuläret. Efter några veckor fick jag en ny tid på BUP och när jag och min fostermamma kommer dit så går dem på BUP rakt på sak och säger att jag har diagnosen ADHD och förklarar kort vad denna diagnosen innebär. Dem tar även upp att jag ska börja medicineras för detta och att min fostermamma kan hämta ut recept på Apoteket redan samma dag. Jag fick börja med Concerta och Orfiril long en medicin som läkaren kallade för ”exposionsmedicin” som skulle göra att jag blev mer lugn och inte skulle få vredesutbrott som min fostermamma hade påstått att jag ofta fick.


Pappa hade åkt in för misshandel och rattfylla när jag var på HVB hemmet men hade nyligen kommit ut nu. Kort efter att han kommit ut fanns det en hotbild mot mig då han skickade brev, sms och terroriserade min fosterfamilj. Han hotade socialtjänsten samt min fosterfamilj att han skulle kidnappa mig och rymma till ett annat land. Socialtjänsten sätter LVU på mig och jag fick en assistant på skolan, lärarna var tvungna att ha information när jag skulle komma till skolan och vilken tid jag skulle hem, eftersom att det fanns en sådan hotbild så fick jag inte gå till skolan eller gå hem från skolan själv, skulle jag hem till någon kompis så var antingen min fostermamma, min fosterpappa eller min kompis förälder tvungen att skjutsa mig. Jag levde väldigt begränsat.

Strax efter jag fick min första diagnos och efter allt med pappa säger min fostermamma att de måste ha någon slags avlastning.
Min första avlastningsfamilj fick jag åka en till två helger i månaden. Jag var det enda barnet i fosterfamiljen som hade en avlastningsfamilj. Jag mådde så dåligt över att behöva flytta runt. Jag gillade min första avlastningsfamilj men det var själva principen att jag behövde åka någonstans för att min fosterfamilj inte orkade med mig.
Jag försökte prata med min fostermamma genom att säga att jag inte orkar åka iväg, så vi avslutade det första avlastningshemmet. Men min fostermamma var väldigt snabb men att hitta en ny avlastningsfamilj. Där kommer min fostermammas syster in i bilden. Jag har valt att kalla henne ”Lena” i denna text.


Jag bodde hos Lena ibland, hon var själv till en början. Sedan började hon träffa en man som jag väljer att kalla ”Martin”. Jag var hos dem då och då och trivdes som fisken i vattnet. Men sedan ibland när Lena var borta på ärenden så tafsade Martin på mig, han började prata snusk och till sist skrev han snuskiga och opassande sms till mig, oavsett tid på dygnet. Jag ville inte hem till Lena och Martin längre. Jag kände mig inte trygg där.


Min fostermamma får reda på att Martin skickar sådana sms och blir arg. Hon åker hem till sin syster och Martin och pratar med dem samt ringer till BUP för att få stöd och rådgivning hurvida min fostermamma ska hantera denna situation. BUP säger att detta måste anmälas till polisen då jag är minderårig och det är inte okej.
Detta är inget min fostermamma vill göra. Då de misstänker att Martin är låg begåvad och inte kan se allvaret i det han gjort.
Efter att mim fostermamma får reda på allt med Martin så vill min fostermamma att jag ska ha en ny avlastningsfamilj. Hon tar en snabb lösning och ringer till min bästa väns mamma och frågar om jag kan få vara där då och då. Detta tackar dock min bästa väns mamma nej till då dem inte hade möjlighet att ge mig trygghet och en fast punkt då dem var mitt uppe i en familjekris.

Efter detta ringer min fostermamma till sin andra syster, vill även påpeka att hennes man var en grov alkoholist. Dem tackar dock nej.
Istället ringer min fostermamma hennes bror. Dem tackade ja och jag fick vara där ett par gånger men på grund av att dem skulle skiljas så fungerade det inte längre att åka dit. Fick istället efter att dem hade skiljt sig åka till min fostermammas brors fd fru och deras barn, det fungerade bra. Fick åka dit då och då i cirka ett år.


Jag och min fostermamma började tjafsa mycket. Och hon började diagnoserna mig med fler diagnoser. Hon kunde komma in till mig med tjugotal papper och blad man skulle fylla i för att se om man uppfyllde kriterierna. Det kunde vara alla möjliga diagnoser hon kunde komma med, allt från bipolär, utvecklingsstörning, förståndshandikappad, borderline med mera.


Hon ringde in ofta till BUP och berättade vad hon misstänkte samt att hon gjort test på mig. Eftersom hon var sjuksköterska så kunde hon prata för sig. Helt plötsligt hade jag fått nya mediciner utskriva av BUP jag skulle börja med.


Jag fungerade bra i skolan, jag hade fått många vänner samt kom bra överens med deras familjer. Jag hade helt enkelt börjat om och fått ett bra nätverk efter att jag hade bytt skola från där jag tidigare blev utsatt för mobbing.


Men så fort det var något hemma så ringde min fostermamma direkt till BUP mottagningen och sa att jag var jobbig, bedrövlig, hemsk och att jag gjorde si och så och beklagade sig, hon kunde komma med anklagelser och påståenden som att jag inte är samarbetsvillig och att jag inte lyssnar på dem i familjen.


Jag fick en jätte bra psykolog som jag klickade bra med. Och jag hade börjat komma en del i min bearbetningsprocess. Men då min fostermamma inte gillade att jag hade kontakt med någon psykolog på det sättet då hon ansåg att jag hade blivit personlighetsförändrad, så tvingade hon mig att avsluta min kontakt med denna psykolog mot min vilja.

När vi kommer till min psykolog där jag nu ska förklara att jag inte ska fortsätta kontakten så säger min fostermamma att detta är något jag bestämt?! Och att detta är något jag velat länge men att jag inte vågat säga. (Se bild)
Jag får snabbt ljuga ihop något som att jag inte är nöjd med dem uppgifter jag fick eller att kemin mellan oss inte stämde trots att jag påtalat flera gånger att jag är motiverad till denna ”behandling”.


Jag hade även en jätte bra kontaktperson som jag kom överens med. Hon hjälpte mig med läxor, motiverade mig till skolan samt stöttade mig de gånger jag kände att jag inte orkade mer. Vi hittade även på roliga saker. Min fostermamma hade påtalat ett par gånger att hon inte gillade min kontaktperson då hon tyckte att jag pratade mer med min kontaktperson än med henne.

Varje gång vi tjafsade så hotade hon med att hon skulle göra så att jag blir av med min kontaktperson.Vilket hon även sedan lyckades med. Då hon ringde och mejlade till socialen flertal gånger och ljög ihop historier som inte alls stämde. Som att hon är olämplig, att hon säger åt mig att skita i skolan m.m.
Vilket inte alls såklart stämde! Det gick snarare bättre i skolan. Vilket skolan även höll med om när socialen tog kontakt med dem.


Min kontaktperson fick aldrig ge sin version till socialen innan dem sa upp henne som min kontaktperson. (Se bild).


Genom min bästa vän så fick jag kontakt med en kille jag väljer att kalla ”Rikard”. Han blev snabbt en nära vän till mig och vi började umgås även ensamma utan att träffas och umgås i grupp.
Han påtalade flera gånger att han var intresserad av mig men jag hade fullt upp med annat och hade inte tid för en relation samt ville inte förstöra den kontakt vi hade byggt upp under ett halvår.
Jag uppfattade det som att han accepterade detta eftersom att han var väldigt förstående och vår kontakt fortsatte som den tidigare gjort.
Men valborg tjugohundratretton bestämde sig jag och min dåvarande vän att gå ut och festa.

Jag hör av mig till Rikard men han vill till en början endast umgås med mig, jag försöker peppa honom genom att säga att han kan få sova över hos min fosterfamilj fast att han sover i gästrummet då jag och min dåvarande vän skulle sova i mitt sovrum.
Men han vägrade det utan sätter som krav att om han umgås med oss så ska han sova i min säng.Eftersom att jag hade väldigt stor säng så går jag ändå med på det förslaget och hade bäddat upp hans sida och lagt kuddar emellan så vi fick varsin halva av sängen.


Han tar med sig alkohol och vi åker ner till Roxnäs Udde. Kortfattat super han ner mig och vi allihop åker sedan hem.
Jag hade enorma menssmärtor så jag tyckte det skulle bli skönt att få komma hem och sova vad jag trodde.
Min dåvarande kompis som ligger på golvet somnade fort. Det är då han tar sig friheten att komma bakom mig och ta på mitt underliv.

Jag tar snabbt ifrån hans hand som ett tecken på att jag inte vill inleda något.
Han slet tag i min axel och vänder mig så jag hamnar på rygg. Han slet av mina kläder trots att jag streta emot samtidigt som han kysser mig. Jag vet inte om jag ska fokusera att få bort honom från mig eller om jag ska fokusera på att försöka behålla mina kläder på.

Jag säger ”Nej, jag vill inte, nej sluta” Han tystnade bara ner mig och sa att det är okej. ”*** sover ju. Hon kommer inte vakna.”


Sedan började han ha sex mot min vilja. Jag sa nej flera gånger. Tillslut började jag gråta och vifta med mina armar. Men han höll fast mig och någonstans där blir jag stel. Jag kan inte röra mig, jag bara ligger där. Jag bara ligger där och önskar att det ska vara över.


När allt var över vänder han sig om och somnar nästintill på en gång. Han somnar medans jag ligger kvar i min sida av sägen gråtandes och skakar i chock. Jag förstår inte hur min kompis inte kunde vakna. Jag önskar att hon vaknade. Men jag frågar mig då om hon skulle ha mod att ens gåemellan. Det är tusen frågor som snurrar i mitt huvud. Jag förstår inte riktigt vad jag precis varit med om. Jag känner sådan avsky för ”Rikard”. Han jag såg som en av mina närmsta vänner.


Efter ett par timmar vad jag tror? Har ingen tidsuppfattning? lägger jag mig bredvid min dåvarande vän och ber henne följa med mig på toan. Vi var där i några timmar och jag bara grät och var helt förstörd. När klockan är tidigt på morgonen ber jag henne gå in och få iväg Rikard. Efter att han åkt slängde jag alla sängkläder i tvätten sedan duschade jag av mig. Jag berättade detta för tre personer.

Min dåvarande kompis som låg i samma rum, min kontaktperson samt min bästa vän. Efter att min bästa vän och kontaktperson pratat vett i mig och säger att jag måste anmäla så frågar jag min dåvarande vän ifall hon kan vittna då hon ändå låg i samma rum. Men hon vågar inte. Och jag vågar inte anmäla våldtäkten då jag tror att polisen inte skall tro på mig.


Dagarna går och jag bestämmer mig för att försöka glömma detta, att förtränga det.


Kaoset mellan min fostermamma fortsätter hemma. Till slut orkade jag inte mer. En dag skriver jag ett sms till min fostermamma och berättar hur jag känner. Ger henen två alternativ. Antingen att vi börjar prata och lösa allt eller så måste jag flytta då det inte är hållbart sättet dem behandlar mig. Hur dem i familjen psykiskt kränker mig och ignorerar mig.


Jag får då som svar att jag ska flytta, att dem inte orkar med mig längre.


Jag hade precis fått en ny socialhandläggare så jag kände att jag vågade berätta hur min hemsituation såg ut, men jag blir inte betrodd.
Allting ser ju så jävla bra ut utåt och dem anser att min fosterfamilj kan tillgodose mina behov. Vilket jag då förnekade.

Jag hade till och med då bevis på ljudinspelning hur min fostermamma skriker och kränker mig.
Bildbevis på olika sms konversationer från min fostermamma, bildbevis där det är fullt med hundbajs och kiss från deras hundar runt om i hela huset då dem sällan gick ut med sina hundar (dem skötte sina hundar själva och jag skötte min hund på egen hand och han bodde med mig på övervåningen). Och filmbevis på hur dem misskötte hundarna, det var ren misär vilket också var en av orsakerna till att jag inte trivdes.


Jag förklarar att jag inte är den enda i hemmet som har det såhär. Och att hon måste lyssna!
Det enda hon kan göra är att säga upp min plats och att försöka leta ett nytt hem åt mig men att det kan ta upp till flera månader.
Efter detta möte eskalerar allt.


Jag, UMO och BUP ringer min handläggare i flera omgångar och frågar om det finns möjlighet att jag kan få bo på ett jourhem under tiden jag fått ett nytt hem. Så långt hade det gått.. Jag var villig att bo i en skokartong ute på gatan om jag så kunde bara för att komma ifrån det familjehemmet.


Jag levde under ignorans i 7 månader tills socialen hade hittat ett nytt familjehem. Jag hade en vilja att det skulle vara i Dalarna då jag hade byggt upp hela mitt liv där, jag gick på gymnasiet med teaterinriktning, jag tränade thaiboxning, jag hade byggt upp ett nätverk och jag hade träffat jätte fina vänner för livet, samt så hade jag min alldeles egna hund.


Min fostermamma säger i början på veckan att vi ska till Ludvika på socmöte.
Väl på mötet säger dem att de hittat ett familjehem utanför Katrineholm.


Jag får panik direkt och ställer miljonernas frågor. Så som hur det blir med skolan då jag flyttar mitt i en termin, hur det blir med min hund Brasse ifall han får följa med, allt det praktiska helt enkelt.


Vi kom överens om att mitt familjehem skulle ha min hund ett tag då mitt nya familjehem jag skulle till inte accepterade att ta med sig djur, men att jag skulle prata med dem senare.
Vi kom iallafall överens om att dem skulle behålla Brasse ett tag då dem ansåg att de kunde ta hand om han bättre den första tiden och ge honom vård om det skulle vara något, och att jag sen senare när jag kommit mer in i det nya familjehemmet att jag skulle hämta Brasse. Han var trots allt min hund, jag hade betalat honom med mina egna skadeståndspengar jag fått från då min pappa försökte döda mig.


Jag har fyra dagar på mig att packa. Fyra dagar att säga hejdå till min skola, mina vänner. Fyra dagar att smälta att jag ska få komma iväg. Fast iväg långt långt bort från allt som jag byggt upp. Långt bort trots att det var inget jag ville.
Socialen tyckte dock detta var bra och var positivt inställda till detta då dem sa att dem egentligen skulle sätta mig på låst ifall dem inte kunde hitta ett fosterhem till mig snarast då det hade gått en tid.


Det jag fick veta om mitt nya fosterhem var att mamman var alkohol och drogterapeut. Jag skulle bo i en mindre villa på deras tomt med en jämngammal tjej.
Jag blir givetvis förkrossad att jag inte kunde ta med min hund, men det kändes bra när vi hade kommit fram till en lösning.
Men jag var rädd, jag var så jävla rädd. Jag hade tappat all förtroende till myndigheter och vuxna. Men jag var tvungen att ge denna familj en chans innan jag skulle ta mitt liv.
Det jag inte visste var att skulle vara början till ännu ett helvete.


När jag kommer fram till mitt nya familjehem i Katrineholm så känns det inte bra. Vi samlas vid köksbordet allihop, och socialen går igenom mina papper och rabblar då upp alla mina diagnoser. Jag har alltså fått totalt 7 diagnoser från tiden jag bodde i Falun. Något jag aldrig vetat om. Jag får reda på att en diagnos jag bland annat har fått är ”Alexi”? Hälften av diagnoserna jag fått har jag inte ens varit med och gjort.


Jag blir givetvis upprörd men vågar inte visa det inför ett par människor jag precis träffat.
Efter ett tag då jag bott in mig i hemmet så vantrivs jag.

I början har jag kontakt med mina förra fosterföräldrar från Falun då och då för att se hur Brasse mår (min hund). Jag hade pratat med mina nya fosterföräldrar och dem godkände att jag skulle få ha Brasse där.

När jag säger att jag ska hämta Brasse så blockerar min fosterföräldrar mig överallt och säger att dem inte vill ha kontakt. Samt att de inte tänker ge Brasse!!!                   Detta är min hund och jag har betalat han av egna skadeståndspengar.

Hela min värld rasade.


En orsak till varför jag inte heller trivs i mitt nya familjehem är på grund av att dem lämnade små barnen mitt i natten ensamma för att åka och jobba. Samt ger inte lillkillen tillräckligt med mat då dem säger att han är tjock och måste banta.

Han brukade gå upp på nätterna och äta när de andra sov. Han kunde även inte klockan så han kunde komma ner till min villa jag bodde i mitt i natten klar för skolan då han trodde att skolan snart skulle börja. Han blev som en lillebror för mig. Och jag mådde så dåligt av sättet barnen behandlas på.


De pratade även öppet om alla fosterbarn och deras problematik samt förflutna för att sedan efteråt säga ”säg inte detta till någon då vi har tystnadsplikt”. Jag fick veta av de andra barnen som bodde där att fostermamman hade sagt saker om mig som inte var sanna och berättade princip om hela mitt liv. Något man som fosterförälder inte får göra utan godkännande.


Hade man även gjort något fel så togs det alltid upp vid matbordet där dem satt och diskuterade öppet, oavsett vilket fosterbarn det gällde. Det var precis som om man skulle skämmas och att det var viktigt för hela familjen att man hade gjort fel.


De misshandlade mig och två barn till som bodde där psykiskt och fysiskt dagligen. De kunde favorisera barnen också, dem de tyckte om fick det lite bättre än oss andra barn. Det var rätt uppenbart.


Jag fick höra av fostermamman att jag var slampig och var en hora på grund av att jag hade bytt byxor hemma hos en vän. Det tyckte hon var oacceptabelt. Hon kallade mig ful, sa att jag var tjock och behövde gå ner i vikt. (Notera att jag vägde 52 kg) hon sa att jag var ett offer, att jag var både äcklig och värdelös samt en svag människa som skar mig och hade ärr. Hon brukade säga att ingen skulle vilja vara min vän pågrund av mitt självskadebeteende.


Vid 2 tillfällen blev jag puttad i väggen att jag fick blåmärken.
Första gången var när min farmor skulle ha begravning. Hon dog på min födelsedag 2014. Jag var helt förkrossad. Min fostermamma hade lovat att följa med som stöd, men den dagen hade hennes häst ätit för mycket havre. Hon ber tjejen jag bor tillsammans med i den lilla villan att komma och berätta vad som hänt en halvtimme innan vi skulle åkt.


Jag börjat snabbt packa en väska för att jag skulle aldrig orka att åka tåg till en begravning i Karlskoga själv utan förvarning en halvtimme innan vi skulle åkt samt åka hem samma dag efter begravningen. Det skulle bli för mycket för mig.


Min fostermamma kommer in i rummet och skriker för full hals på mig, att jag är dum i huvudet. Resten hörde jag inte då jag höll för öronen och gråter medans hon skriker.
Sedan tog hon tag i mig och puttar mig rakt i väggen så hårt att jag ramlar och får sedan ett stort blåmärke dagen efter.


Efter en stund kommer hon tillbaka och ber om ursäkt. Samt säger att min fosterpappa och jag kan skynda oss att åka till stationen för att hitta ett tåg.


Jag fick inte mina mediciner för sömn, vilket gjorde att jag sov jätte dåligt. Hon hade tagit all min medicin och låst in det i huset de bodde i. Jag fick be och böna för att få min medicin. Jag hade fått utskrivet medicin för min astma, min pollen och gräsallergi samt tunga mediciner för min menstruation. Men jag fick inte ta någon av dem mediciner. När jag frågade efter dem så kunde min fostermamma komma som svar ”Nej det är inte bra för dig att ta medicin vid sådan ung ålder eller att tex stoppa upp dina blödningar”

Det roliga är att hon kom till mig vid flera tillfällen och sa att hon har tagit medicin av mig.
Hon tog MIN medicin som var utskrivet till MIG. Och jag hade absolut inget att säga till om.


Jag mådde så dåligt att jag ville få en terapeut eller psykolog på BUP men min fosterfamilj sa att jag inte fick det. När jag tog upp detta med socialen så höll dem med familjehemmet och sa att ”det bästa vore ifall du lärde dig att prata med de personer som redan finns i din omgivning”.


Detta pågick i cirka ett år innan jag märke att de behandlade en annan tjej exakt likadant som de behandlade mig.


Vi blev som systrar. Och hon fick mig att orka lite längre. Hon rymde dock sedan då hon fick nog och kom aldrig tillbaks.
Jag har dock kontakt med henne än idag.
Likaså som jag har kontakt med flera andra som bodde i mitt familjehem i Falun.


Jag börjar studera på folkhögskola där jag även träffar min sambo. Jag sov ofta över hos antingen henne eller hos vår gemensamma bästa vän.
Varje gång jag skulle åka ifrån dem hem till fosterfamilj fick jag extrema panikångestattack och gråter hysteriskt varje gång. Jag vill inte åka tillbaka dit.


Min sambo får en dag nog. Hon klarar inte av att jag ska åka tillbaka dit. I början hade folk runt omkring svårt att tro på mig tills de själva träffade fosterfamiljen.
Min sambo ringer då psykiatrin i Katrineholm men de säger att hon får vända sig till mobilateamet.
Min sambo ringer och förklarar att jag bor i ett familjehem som jag blir illa behandlad i samt att jag inte längre vill leva. Dem ber oss komma in på samtal och att vi sedan får se hur vi gör.

En resursassistent på skolan skjutsar in mig och min sambo till akuten i Katrineholm där psyk befinner sig.
Min sambo följer med mig in i rummet och börjar att berätta kortfattat om varför vi är där samt att mitt familjehem inte får veta något då det kan få konsekvenser för mig om dem får reda på att jag varit där men att jag verkligen behöver hjälp.


När vi kommer till den delen då jag berättar om hur det är i hemmet så frågar dem vilka dessa fosterföräldrar är.
Jag vill först inte svara. Men säger sedan vad dem heter i förnamn. Jag behöver inte säga mer än så innan dem nickar på huvudet och förstår precis om vilka jag pratar om. Den ena tjejen säger då att de tror mig och att det har kommit två andra tjejer hit till psyk som bott där och berättat liknande saker.


Dem bestämmer sig för att jag ska få åka in på psyk i Nyköping. Jag kramar min sambo sedan åker jag iväg med två kvinnor till Nyköping på kvällen.
Väl inne på psyk ringer dem och meddelar mina fosterföräldrar vart någonstans jag befinner mig då jag inte är myndig ännu.


Min fostermamma hade varit snabb med att prata med läkarna och personalen och säga att jag ljuger om allt. Att jag är mytoman samt att jag är sjuk. Och berättar om min pappas sjukhistoria så att de ska förstå.
Jag blir neddrogad på mediciner den veckan så jag har svårt att prata för mig själv så min sambo säger att hon ställer upp på att tinga diverse personer.


Resursassistenten som körde mig och min sambo till akuten fick hot från mitt familjehem och de hörde av sig till skolan då dem tyckte att h*n hade gjort tjänstefel.
Det var väl först då personalen på skolan även förstod att familjehemmet inte var någon bra.


Min sambo och denna resursassistent försöker få tag i min handläggare på socialtjänsten för att informera om vad som hänt och att jag inte kan åka tillbaka till det familjehemmet efter att jag blir släppt från psyk. Samt förklarar att vi måste ha ett akut möte innan mötet med familjehemmet nästa vecka.
Min handläggare säger då att det är omöjligt .

Min sambo tar då upp som förslag att hon, jag och min handläggare träffas ensamma innan mötet så de får höra min version av allihop då jag inte vågar att sitta ensam mot ett flertal vuxna emot mig. Samt att det är min rätt att även jag ska få tala och min rätt att vi även ska träffas enskilt och prata utan familjehemsföräldrarna.


Min sambo gör allt i sin makt för att jag ska få komma tillbaks till skolan efter att jag blivit utsläppt och inte behöva åka tillbaka till fosterföräldrarna. Hon hade fått mitt medgivande och ringer nog upp till 20 olika personer under den veckan och försöker förklara. Försöker få råd. Ringer till olika jurister för att fråga hur man ska gå till väga. Men ingen vill lyssna utan säger bara att de inte kan hjälpa mig då jag är 17 år och min fosterfamilj är de som bestämmer.

När dagen kommer då jag blir släppt från psyk så kommer min fostermamma och hämtar mig.Hon är arg. I bilen på hemresan så får jag höra hur värdelös och korkad jag är. Hur besviken hon är på mig att jag ljugit ihop något och svikit dem. Att hon är besviken över mig.

Under tiden försöker jag sätta på ljudinspelningen på telefonen för att jag skall ha något slags bevis att redovisa för socialen dagen därpå.
Men då tar hon min mobil och säger att hon inte är dum, hon förstår vad jag håller på med och jag ska varken få ha kontakt med någon familj eller vänner. Jag skulle heller inte få någon mat eller få prata med dem i resten av huset.

Jag ska gå direkt in på mitt rum när vi kommit hem och tänka över på vad jag gjort.
Jag blir även anklagad över att jag inte alls har en flickvän eller att jag har sovit över hos henne på hennes internat utan att jag använder henne som en täckmantel för att jag egentligen är ute och ränner på nätterna samt att jag börjat ta droger. Och att det var därför jag åkte in till psyk.
Vilket absolut inte var sant.

Jag har aldrig tagit droger.
Jag ber min fostermamma släppa av mig i stan. Men hon säger att hon ska hem och vill jag någonstans så får jag gå.

När vi väl kommit hem packar jag en väska fort och började gå till stan som tog mig ungefär 3 timmar. På vägen frågade jag en kvinna om jag fick låna hennes mobil (min fostermamma hade fortfarande min mobil) och ringer min sambo. Min sambo svarar då och säger att dem redan är ute och letar efter mig då hon ringde till psyk och dem sa att min fostermamma redan hade hämtat mig.

Min sambo och vår kompis hade lyckats fixa skjuts så dem kom och hämtade mig.
Väl när vi kommit fram till min flickväns internat ringer hon sin mamma och berättar allt som hänt samt att min sambo skulle med mig på stormötet dagen efter.

Min sambos mamma tyckte inte att vi skulle åka dit själva utan säger att hon kommer och hämtar oss på morgonen och att vi åker dit tillsammans.
Nästa morgon ringer min sambo och meddelar min handläggare att hon och hennes mamma även kommer medverka på mötet då det inte är rätt att jag ska vara ensam.

När jag, min sambo och hennes mamma kör in på gården kommer min fostermamma ut. Min sambos mamma presenterar sig trevligt. Och direkt börjar min fostermamma skrika och hota med att ringa polisen ifall inte vi åker från deras mark samt puttar in henne i bilen. När hon ska köra iväg med bilen så kommer min fosterpappa och försöker slå sönder bilrutan och motorhuven.

Vi möter socialen på vägen och vi alla sitter helt skakiga och min sambos mamma berättar att dem inte är kloka och berättar vad som nyss hänt samt att säger ”Det är inte säkert för Miriam att sitta där ensam nu” Ni får ha mötet någon annanstans där alla kan medverka.

Socialen tror inte min sambos mamma utan hånler oss alla i ansiktet och hotar med att ”Kliver inte Miriam ur bilen och följer med så hamnar hon på HVB hem”
Väl på mötet så får jag inte säga varför jag inte trivs.
Utan det är endast min fostermamma som får ordet och får höra att jag är en hora, att jag är problem samt att jag har tagit droger osv och socialtjänsten från Karlskoga sitter och håller med henne?? Socialtjänsten vänder sig och tittar på mig och säger att jag får skylla mig själv att det blivit såhär.

Min fostermamma börjar även komma med anklagelser som att jag har läst andras journaler om de fosterbarn som bodde där. Jag blev helt paff.
Hur f*n skulle jag få åtkomst till någon annans journaler tänkte jag.
Och säger att dem släpper mig.

Jag skulle fylla 18 år om tre veckor men dem orkar inte med mig längre. ”Vi vet inte vad vi ska göra så vi släpper dig nu” Jag får mina 500 kr som jag hade kvar från mitt studiebidrag, min mobil och sedan får jag packa mina saker och åka iväg.

Min sambo och hennes mamma står vid vägen (där det inte är deras tomt) och väntar på mig.
Vi åker sedan till polisstationen och gör en anmälan.

Under dessa år jag inte bott där har det kommit in tiotal polisanmälningar från fd fosterbarn, föräldrar till fosterbarn samt flertal orosanmälningar till socialtjänsten då detta familjehem än idag får ta emot barn och ungdomar. Vilket är oroande..

Kortfattat så flyttar jag 6 gånger under ett halvår efter att socialen släppte mig. Jag försöker även ta mitt liv strax efter men får åka ambulans till sjukhuset och magpumpas.

I januari 2016 tar jag kontakt med vuxenpsykiatrin för första gången för att få den hjälp jag tidigare inte fått i familjehemmet. Jag får endast utskrivet mediciner men det finns inte resurser.

Sjuksköterskan sa att jag inte är tillräckligt akut.
Sommaren 2016 får jag min egna lägenhet som även min sambo flyttar in i.
Det är väl först då jag får min egna lägenhet som allt blir som värst. Det är först då jag känner att jag kan slappna av. Det är först då jag vet att jag inte kommer behöva flytta någon mer gång.

Det är först då alla känslor kommer, de känslor jag tidigare aldrig fått visa. Den sommaren försökte jag ta livet av mig.
Jag och min sambo hade bråkat om någon småsak men jag kände mig värdelös och orkade inte mer. Så jag tog alla mediciner jag hittade och gick ut.

Min sambo hittar mig efter någon timma i skogen intill där vi bodde och jag är halvt medvetslös. Hon bär mig till akuten där jag får magpumpas och dricka kol och vara uppkopplad till slangar.

Morgonen därpå kommer det en läkare och skriver endast ut sömn och depressions mediciner.

När jag träffar min ordinarie läkare efter denna händelse blir han vansinnig att han läkaren skrivit ut dem medicinerna till mig, då det inte är några jag bör ta.
Jag ber honom om hjälp men jag räknas inte som allvarlig nog. Det är för tillfället personalbrist.

Jag lider dagligen av trauman av olika slag, ångest, panik, självskadebeteende, självmordstankar och jag räknas inte som allvarlig?

Idag har det gått cirka tre år sedan jag sökte hjälp på psykiatrin i Katrineholm, men fortfarande inte fått hjälp.
Det enda de erbjudit mig är att vara försökskanin för ERGT som är terapi i grupp med inriktning skadebeteende.

En behandling jag sa från början inte är till för mig då det dels är i grupp och dels för att jag inte är där ännu att bearbeta mitt skadebeteende ellerh höra andras historier innan jag bearbetat mitt förflutna då jag endast blir mer triggad att prata med andra gällande deras självskadebeteende.

Men de ansåg då att jag inte vill ta emot den hjälp som ges så jag tog mig i kragen och utsatte mig för något jag inte ville. Jag gick på den behandlingen i ett halvår innan jag sa ifrån att detta inte är något för mig.

Jag har testat diverse mediciner då det är det enda de kunnat erbjuda mig istället för någon samtalskontakt.
Jag blev erbjuden en manlig terapeut trots att jag vill ha en kvinnlig. Men då det är brist på detta ville jag ge han ett försök.
Det gick hyfsat bra första mötet tills vi andra träffen kom in på att jag hade en sambo och när han fick reda på att min sambo är en kvinna bestod resten mötet av att han frågade mig olika frågor som hur vårat sexliv ser ut, på vilket sätt vi har sex samt hur ofta m.m.

Vilket jag inte alls kände mig bekväm med så jag avslutade den kontakten.
Under tiden jag går runt varje dag om att få en samtalskontakt på psykiatrin så flyttar jag och min sambo till en gemensam lägenhet och försöker bygga en grund till ett bra liv ihop. Jag hade för första gången hittat någon jag verkligen älskar och som jag vet älskar mig. Vi hade gått igenom så mycket på så kort tid och det kändes bra med en nystart.

Några månader efter vi flyttat så blir jag våldtagen mitten av mars 2017.

Jag och min sambo skulle få besök av vän till mig så jag åker ner till stan och köper lite middag osv. Då jag hade missat bussen så fixar min sambo skjuts till mig hem så jag skulle slippa att gå men samtidigt som jag pratar med henne i telefon så dör min mobil.
I samma veva kommer det en bil och frågar om jag väntar på skjuts.

Jag kliver in i denna bilen då jag tror att det är min sambos kompis som kommit för att hämta mig (notera att jag varken visste vad denna person hette eller såg ut)

Vi pratar lite allmänt och han är jätte trevlig. Vi kör åt vårt håll där vi bor. Jag säger åt honom att svänga vänster men då gasar han och svänger åt höger och säger att vi ska åka till ett ställe först sedan låser han min dörr så jag inte kommer ut. Sedan åker han till en skog och våldtar mig för att sedan köra hem mig.

Jag vågar inte säga vart jag egentligen bor så han släpper av mig på gatan innan.
När han öppnar upp dörren så springer jag hem.

När jag kommit hem så springer jag direkt in på toaletten och spyr och min sambo kommer springandes och frågar vad som hänt då hon ser att mina kläder är trasiga. Jag berättar vad som hänt och hon tror då att det är hennes kompis som våldtagit mig så hon skriver till honom och frågar va fan han håller på mig varav han svarar att jag aldrig stod i stan så han åkte. Innan vi båda förstår att jag klivit in i en helt okänd mans bil så ligger jag på badrumsgolvet och gråter och är i chock.

Min sambo ringer sedan polisen och vi åker till stationen där vi båda får sitta på förhör i flera timmar för att jag senare på kvällen får åka till Mälarsjukhuset där dem dokumenterar mina skador.

I samband med denna händelse så blir allt värre. Jag mår värre än någonsin.
Jag försöker förklara för psykiatrin att jag behöver mer hjälp än innan och att jag behöver hjälp akut då jag vill ta livet av mig.
Den hjälp jag får av den här händelse är att jag får åka till en läkare på Mälarsjukhuset tre gånger för att bearbeta denna händelse.

Tre gånger!

Det var mycket förhör med polisen och samtal med advokat under ett par månader. I samband med att jag anmäler min senaste våldtäkt så vågar jag även anmäla våldtäkten från Falun.
Månader senare så läggs min våldtäkt från Falun ned då det var brist på bevis.
Detta blir en stor chock, och flashbacks från mitt förflutna utspelar sig.

Varför jag tar upp detta är för att detta är ett exempel av händelser som hänt som gjort att mitt mående blivit ännu sämre än innan och att psykiatrin anser att jag fortfarande inte är prio 1 på listan?

Jag har suttit på stormöte med flera slags myndigheter tillsammans med min sambo och stridit för min rätt.

* Jag prövade att ha godman i ett år som skulle hjälpt mig gällande mina vård kontakter. H*n har hört av sig till högsta chefen på psykiatrin och ifrågasatt vad dem håller på med samt förklarat att jag behöver hjälp NU.

* Jag har haft personligt ombud utan resultat.

* Jag har anmält till JO samt IVO från tiden i Falun

* Jag har anmält till IVO samt patientnämnden utan resultat, då ärendet las ner efter att de pratade med chefen på psykiatrin i Katrineholm.
Jag har slängts fram och tillbaka då myndigheterna inte vet vad dem kan göra för mig. Dem sitter på stormöten och säger rakt ut att de inte vet vilken ände de ska börja i.

* Jag har prövat på boendestöd samt kontaktperson då jag varit såpass deprimerad att jag inte klarat av att gå upp ur sängen.

* Jag har provat att både jobba samt praktisera då de ansåg att jag behövde komma ut då de trodde att jag mådde sämre av att jag var hemma.

* Jag har ringt på kvällen och bönat och bett att bli inlagd på psyk (trots att det egentligen inte är ett alternativ för mig) då allt har varit som värst. Jag har suttit och gråtit i telefonen men blivit nekad.

* Jag har till och med gått och pratat med en kurator på ungdomsmottagningen då jag inte fått hjälp av psykiatrin då jag mår så pass dåligt att jag inte klarar av att leva mer. Dem på ungdomsmottagningen har lyssnat men anser att jag har så pass mycket trauma problematik jag behöver bearbeta och att det inte är något de kan hjälpa till med.

* Försökt byta psykiatri då ingenting händer! Men då fått höra att jag ”snart” ska få hjälp. Och att ingenting blir bättre av att byta psykiatri då jag ändå kommer få börja om från början i en annan kommun.

* Jag har bevisat genom olika möten att jag VILL och MÅSTE ha hjälp snart innan jag inte klarar mer.
Jag orkar inte mer. Klarar inte av att leva så som jag lever nu. Det här är inget liv. Min kropp har lagt av helt.
Jag har precis blivit klar med en utredning jag väntat på i tre år. En utredning som visar att jag blivit fel diagnostiserad från Falun.
Jag har alltså i flera år gått med flera diagnoser som jag inte alls har? Diagnoser som bipolär, alexi, marginelutverklinsstörning m.m. Diagnoser som folk har dömt mig från.

Jag har nu fått diagnosen PTSD (komplex)
Jag vet inte hur jag ska gå tillväga med allt? Vad är nästa steg?
Jag orkar inte strida för min rätt längre.

Därav därför min sambo hjälpt mig att skriva hela denna text utifrån vad jag sagt. Ett stort tack till henne som hjälpt mig med detta.

Jag har helt enkelt inte ork. Och det kommer upp alldeles för mycket minnen och trauman.

Jag har blivit felbehandlat sedan barnsben.

Jag har fått äta trettiotal mediciner sedan liten.

Jag känner mig så sviken av myndigheter. 

Varken jag eller min sambo vet hur vi ska gå till väga? Hur ska jag göra för att få upprättelse??

Om du som läser detta har orkat ända hit och känner någon journalist eller någon annan som kan hjälpa mig eller om du själv är en offentlig person eller något liknande, snälla kontakta mig.

Jag måste få hjälp, jag måste få upprättelse.Jag kunde idag varit en tjugoårig kvinna med färdiga studier, jobb och ett bra mående. Men istället är jag här.

Står ensam och kämpar. Men dagen är snart kommen då även jag är en av dem som slutar upp med att ta sitt liv pga psykisk ohälsa.


Min dröm är att få bli skådespelare och hjälpa andra barn och unga vuxna med psykisk ohälsa. Men jag vet inte om jag kommer klara av att kämpa tills den dagen om ingen hjälper mig..


SNÄLLA DETTA ÄR MITT SISTA ROP PÅ HJÄLP I HOPP OM ATT JAG SKA FÅ LEVA ETT NORMALT LIV OCH MÅ BRA!

Hjälp mig att få hjälp & upprättelse. Hjälp mig att förändra,hjälp mig att hjälpa. 

SNÄLLA SNÄLLA skriv under med ditt namn och DELA detta!!!


Jag måste få hjälp, jag måste få upprättelse.

 

FB_IMG_1531264708365.jpgFB_IMG_1531264784296.jpgFB_IMG_1531264781612.jpgFB_IMG_1531264778803.jpgFB_IMG_1531264776278.jpgFB_IMG_1531264773758.jpgFB_IMG_1531264770733.jpgFB_IMG_1531264768111.jpgFB_IMG_1531264765654.jpgFB_IMG_1531264762751.jpgFB_IMG_1531264759790.jpgFB_IMG_1531264757338.jpgFB_IMG_1531264754962.jpgFB_IMG_1531264752612.jpgFB_IMG_1531264747785.jpgFB_IMG_1531264745446.jpgFB_IMG_1531264740664.jpgFB_IMG_1531264737858.jpgFB_IMG_1531264735303.jpgFB_IMG_1531264732638.jpgFB_IMG_1531264729773.jpgFB_IMG_1531264727352.jpgFB_IMG_1531264724893.jpgFB_IMG_1531264722372.jpgFB_IMG_1531264719616.jpgFB_IMG_1531264717180.jpgFB_IMG_1531264714101.jpgFB_IMG_1531264711414.jpg

Skriv på denna namninsamling

Genom att skriva under godkänner jag att Miriam Holm överlämnar min signatur till dem som har makt över frågan.


ELLER

Du kommer att få ett e-postmeddelande med en länk för att bekräfta din signatur. Vi ber dig att lägga till info@skrivunder.com i adressboken eller listan över betrodda avsändare, så att du säkert får våra utskick.




Betald annonsering

Vi kommer att visa annons för den här namninsamlingen för 3000 människor.

Läs mer...

Facebook