Upprop för att djur inte hör hemma i Konsumentköplagen

Jag heter Lina Wiman och jag driver sedan några år tillbaka Vikagården Sporthorses AB på en hästgård utanför Falun. Vår verksamhet bygger i första hand på utbildning och tävling av hopphästar både nationellt och internationellt, men vi bedriver även avel och säljer hästar för att överleva rent ekonomiskt.  

Jag har nu erhållit en stämning gällande en hästförsäljning jag gjorde för snart tre år sedan. Vid besiktningstillfället (av den då precis fyllda fyraåringen) uppvisade hästen en böjprovsreaktion och jag rekommenderade då att köpet skulle avbrytas och att kunderna vid fortsatt intresse istället kunde göra en ny besiktning vid ett senare tillfälle.    Kunderna ville dock köpa hästen ändå och beslutade sig då för att ta kompletterande röntgenbilder (fanns röntgenbilder på hästen sedan tidigare som var knappt ett år gamla) och därför röntgades det aktuella benet som hästen markerade på. Veterinären bedömde att dessa röntgenbilder var inom normala gränser. Köpet fullföljdes, dock med en reducering av köpeskillingen pga hältan. I kontraktet skrev vi in en klausul där köparen vid slutet av en tremånaders period skulle låta hästen gå igenom en ny besiktning, skulle hästen även då uppvisa hälta skulle köpet gå tillbaka. Dock valde köparen att inte göra någon ny besiktning utan ansåg att hon själv var kompentent nog att avgöra att hästen nu inte längre var halt.

Sedan har hästen tränats och tävlats framgångsrikt under nästan två och ett halvt år, med felfria resultat upp till 120. Köparen har varit så pass nöjd med hästen att de efter ca två år kontaktar mig och köper ytterligare en unghäst av oss. Men så efter nästan två och ett halvt år kontaktar köparen mig, de har nu varit hos sin veterinär då de upplevt att hästen inte har varit sig själv. Hästen är halt på samma ben som vid besiktningen, benet röntgas om och enligt de dem berättar för mig då har hästen nu en förändring på röntgen på detta ben. De nya bilderna jämförs med de gamla och deras veterinär menar att man kunde se en liten förändring redan på de röntgenbilderna som togs vid besiktningen.

Inledningsvis säger köparen att de inte har för avsikt att komma med några krav mot mig eftersom de vet att jag inte har gjort något fel, men de vill bara upplysa mig om situationen och att de menar att den besiktigande veterinären har fallerat. Jag föreslår i detta skede att de kanske skulle vara bra med ett andra utlåtande och att de kan skicka de nya röntgenbilderna till ytterligare en veterinär, vilket de avvisar. Men redan efter en vecka ringer köparen tillbaka och säger att de efter att ha pratat med en jurist anser att jag bär ansvar och kräver att jag ska betala tillbaka hälften av köpesumman för att inte riskera en ev stämning. Jag ifrågasätter detta och menar att eftersom det är veterinären de är missnöjda med så borde de istället göra anspråk mot honom. Varpå köparen svarar att de tyvärr inte kan göra det för att deras jurist har sagt att det i princip är omöjligt att vinna mot en veterinär och har därför rått köparen att kräva mig på pengar.               Jag motsätter mig detta och så även den formella reklamationen som skickas ett par månader senare. Då månaderna går tror jag att köparen har tagit sitt förnuft till fånga, men så ca fem månader senare dimper denna stämning ner i brevlådan två dagar innan julafton. De vill nu ha tillbaka i princip hela köpesumman (förutom 10 000kr som de anser att hästen var värd vid besiktningen) men dock vill de behålla hästen.  

Detta fall är på inget sätt unikt, utan många hästföretagare och jurister vittnar om att stämningarna och tvisterna blir mer och mer absurda för varje år som går. Allt fler köpare förstår och utnyttjar det faktum att man med hjälp av Konsumentköplagens utformning kan reklamera en häst med eller utan rimlig grund. Att kunna reklamera en levande vara tre år efter köpets ingående, en vara som helt säkert inte går att återlämna i väsentligen oförändrat skick är inte rimligt. Hästar är ju trots allt ett levande djur, en begagnad vara som knappast kan likställas med ett splitternytt kylskåp från Elgiganten. Att det sedan är mitt ansvar som näringsidkare inom hästnäringen att betala tillbaka inte bara köpeskillingen, utan även samtliga kostnader köparen har haft för hästen under tre år, även i de fall där köparen kunnat bruka hästen vad gäller både träning och tävling är fullständigt befängt.  

För att undvika en stor förlust brukar de flesta hästföretagare acceptera en förlikning, oavsett hur felaktigt köparen agerat och oavsett hur ärendet ser ut rent juridiskt. Man har helt enkelt inte råd att riskera en förlust i tingsrätten och väljer därför vägen med säkrast utgång. Inte minst då man även behöver vara rädd om sitt rykte och varumärke. Med anledning av detta har kulturen idag blivit som sådan att många missnöjda köpare väljer att driva hästtvister oavsett hur rimlig grunden för stämningen är. Varför skulle de inte? Det är ju allmänt känt att det nästan uteslutande leder till en förlikning och att köparen i princip inte har något att förlora.

EU har öppnat upp möjligheten för att varje land ska kunna lyfta ur djur från Konsumentköplagen och att det alltid blir Köplagen som hanterar djur. Detta för att Konsumentköplagen är bättre lämpad för varor och ting än för levande djur. Sverige är idag ett av få EU-länder som har avstått.  

Jag vädjar nu till alla hästföretagare samt givetvis till alla andra som inser hur beklämmande denna situation är, att stå upp och protestera mot detta medan chansen ännu finns. Just nu är detta ett ämne som debatteras flitigt i Riksdagen, men allt tyder på att det inte kommer bli någon betydande ändring av Konsumentköplagen just vad det gäller djur. Många verksamma hästföretagare har utgått ifrån att det kommer att bli en avsevärd förändring i Konsumentköplagen under 2021, det är de indikationer som har synliggjorts i medier under det senaste året, men det stämmer alltså inte. Så det är nu vi måste agera, annars kan det vara för sent!  

Vi måste således stå enade och kräva ändring om det ska finnas en framtid för vår svenska hästnäring. Det finns redan de företagare som har gjort ett aktiv val att inte längre sälja hästar till privatpersoner. Fler kommer att blir tvungna att välja denna väg om inte lagstiftningen ändras.  

Det finns även ett djurrättsligt perspektiv på denna fråga: Hur tar ägaren/köparen hand om sin häst under den tid den är föremål för en rättslig tvist? Ofta undviker köparen att behandla en skada innan rätten beslutat vems ansvar det är att bekosta denna behandling. Detta kan leda till att en häst med tex en behandlingsbar skada istället utvecklar ett kroniska besvär och därefter blir obrukbar.  

Är detta ett klimat vi vill främja i vårt hästkära land och den miljardnäringen som det faktiskt är?   J

ag hoppas att vi näringsidkare, och övriga som känner med oss, ska kunna påskynda den reformation jag anser krävs. Därför gör jag nu detta upprop.  

Denna namninsamling ska skickas som en påtryckning till Sveriges beslutande organ, samt till betydande personer som förhoppningsvis kan skapa reell förändring. En hållbar förändring!      

Skriv under denna namninsamling om du också anser att hästköp inte hör hemma inom Konsumentköplagens ramar!          

Fotnot: I och med att den stämningsansökan som omnämns ovan redan är genomförd så klassas handlingarna som offentliga. 

Lina Wiman/ Vikagården Sporthorses    Kontakta namninsamlingens skapare