Ja till Aktiv dödshjälp

Jag har arbetat med palliativ vård och sett folk plågas till döds för att inget funnits att göra. Jag har sett människor med dödsångest som inte är av denna värld. 

Vi vet att människan framför oss kommer att somna in men vi vet inte om det handlar om timmar, dagar eller kanske månader. Personen framför oss lider och vill bara få frid.

Jag har sett folk med Canser, MS och ALS pinas i livets slutskede. Vi behandlar våra djur med större humanitet än våra medmänniskor. 

Jag vill berätta om en speciell händelse som råkar handla om min egen far. 

September 2015 satt jag och vakade vid pappas dödsbädd på Danderyds sjukhus tillsammans med två av mina syskon, sonen som jag föddes i mars samma år låg på mitt bröst.

Min far hade haft 9 hjärtinfarkter och 5 stroke innan han somnade in. Den sista stroken fick han 2003. Den gjorde att han va förlamad i hela höger sida, högersidig neglekt vilket innebär att inget på höger sida existerar och sen fick han även afasi viket betyder att han inte längre kunde prata. Eller han kunde säga Ja, Nej och Faan. Nej betydde ibland ja och tvärtom. Ordet faan kunde vi däremot alltid lita på. 

I början av september 2015 får pappa en propp i vänster ben, hans friska. Han skickas till Danderyds sjukhus och de känner att de inte kan få bort proppen så han skickas till Karolinska sjukhuset i Solna (KS).

På KS är förhoppningen att de ska kunna amputera bort det tidigare friska benet men de märker snabbt att pappas hjärta är för svagt och om de söver ner honom för att amputera bort det nu sjuka benet så kommer han inte vakna igen.

Min far skickas nu tillbaka till Danderyd där han läggs in på medicin i nväntan på att få somna in. 

Diagnosen han fick va sepsis (blodförgiftning) på grund av att proppen gett honom kallbrand. Alltså delar av min pappa var död redan. Det började från tårna, som va lika svart som kol, och vandrade uppåt längst med benet.

Läkaren beskrev värken min far led ava enligt följande: "Detta är något av den värsta smärtan du kan tänka dig. Om du haft kramp nån gång och gångrar det med 1 000 så har du kallbrand."

Jag hade svårt att hålla tårarna borta.
Att vara stark för pappa.
Att vara stark för alla andra.

Det gjorde så fruktansvärt ont i mig att se honom lida som han gjorde Pappa led av värken så pass mycket att han bokstavligt borrade in sina långa naglar, naglar hårda och långa som klor, in i låret och försökte slita av sitt eget ben. Vi försökte lägga saker emellan för att han inte skulle kunna fortsätta men det gick inte.

Han svettades, våndades, led. I mer än fyra dygn låg han så.
Utan den smärtlindring som han behövde och som va läkarens order: "Ge honom allt han behöver, han ska få somna in i lugn och ro." fick han inte.

Vi märkte att det tog max 15min för morfinet lämna pappas kropp. Sköterkorna vägrade ge mer för då skulle han få jobbigt att andas. Så morfinet och pappas smärtlindring kändes allt längre ifrån oss hela tiden även om läkaren gång på gång sa att han ska dö i frid.

Jag har som sagt sett människor somna in med ångest och smärta tidigare. Och jag förstår att det är tuffare att se sin nära anhöriga somna in men detta var faktiskt den värsta döden jag någon sin sett, även om det inte hade varit min pappa hade jag sagt samma sak.

Att som anhörig se sin förälder pinas istället för att få ett värdigt slut kändes helt absurt i ett Sverige 2015 och att veta att det 2025 fortfarande sker är helt sjukt. Jag vet att pappa önskade få somna in och slippa allt lidande Jag vet flera av dem jag behandlat önskat detsamma 

Jag önskar att det skulle finnas aktiv dödshjälp i Sverige så att människor som min pappa fick slippa lida. Jag kan känna att vi ofta behandlar våra djur med större humanitet och medkänsla än vad vi gör våra döende medmänniskor. 

Pengar ska inte vara avgörande för att få välja hur en somnar in när en redan vet vad som kommer hända. Idag är pengar avgörande för med pengar så kan jag välja att resa till ett land där det är lagligt.

Jag vet att min älskade lilla pappa fått frid nu och aldrig mer behöver lida och att smärtan jag känner i mitt hjärta är inte ens är i närheten av den smärtan som han hade i sin kropp sina sista dagar i livet gjorde så fruktansvärt ont i mig att se honom lida som han gjorde och sakta sakta pinades in i döden.

Hur vill du dö?

Hur vill du att du mamma, pappa, mormor eller någon annan av dina nära och kära ska få somna in?

Vill du få möjligheten att välja om du hamnar i situationen att du vet att dom kommer att somna in och du vet att du kommer lida hela tiden? 

Tack för att du läste och tack för att du skriver under.

Hannelore Bryttmar    Kontakta namninsamlingens skapare