Stoppa utvisningen av Xeyal Elizade!

ae1d3dff-919e-4ee9-a3f6-7dc7cc31ca42_(1).jpeg

 

Xeyal är 15 år gammal och är född i Azerbajdzjan, men har ingen familj kvar där. 2011 sökte Xeyal, hans mamma och hans bror asyl i Sverige för de levde under svåra omständigheter i hemlandet. Men de blev nekade asyl och fick återvända till Azerbajdzjan 2012. I samband med det försvann hans bror och när han och hans mamma landade på flygplatsen i Azerbajdzjan kom några personer fram till hans mamma och ville prata med henne.

– Då tog några poliser mig och sa att jag skulle komma med till ett barnhem, eftersom att min mamma blivit fängslad, berättar Xeyal när han besöker redaktionen.

Xeyal visste inte då varför hans mamma blev fängslad och han vet inte än idag.

De slog mig och var väldigt elaka

Xeyal berättar att han varken sett eller talat med sin mamma sedan dess och han har inte heller talat med sin bror. Livet var hårt på barnhemmet där han fick bo efter att ha förlorat sin mamma.

– Det var fruktansvärt. Jag var sju år och det fanns barn där som var dubbelt så gamla som jag. De mobbade mig, slog mig och var väldigt elaka. Personalen brydde sig inte, jag sa till flera gånger om vad som hände men de gjorde inget åt det, säger Xeyal och lägger händerna uppgivet på bordet.

På grund av situationen på barnhemmet valde Xeyal att bo på gatan istället. Men efter några dagar träffade han på en grupp människor som skulle till Sverige och han fick följa med dem.

– Jag bodde i Sverige 'undercover' i fyra år. Jag var rädd att gå till Migrationsverket ifall samma sak skulle hända igen, att jag skulle få ett nej och behöva flytta tillbaka och bo på ett barnhem, berättar han med en nedstämd ton.

Detta var år 2013 och efter ungefär ett år började Xeyal i skolan, vilket han gjorde med ett falskt namn och utan personnummer. I skolan hade Xeyal inga problem. Han gjorde sitt bästa men tänkte att det han gör i skolan inte skulle vara tillräckligt, så han pluggade hemma varje dag.

Xeyal berättar att han vantrivdes med att bo med de personer som tagit honom till Sverige, fast det var ändå bättre än ett barnhem i Azerbajdzjan tycker han. Men i december valde Xeyal till sist att gå till socialtjänsten.

 
 
 
 
Det var exakt det här jag var rädd för

– Jag gick till socialtjänsten och där sa de att jag skulle komma till ett familjehem. De på familjehemmet var så snälla, det var lätt att lära känna dem. Jag har svårt att lita på människor, men det gick snabbt för mig att börja lita på dem.

I samband med att Xeyal tagit kontakt med Socialtjänsten i december 2017 sökte han asyl, vilket han blev nekad till. Han överklagade beslutet både till migrationsdomstolen och migrationsöverdomstolen, men på båda ställen fick han avslag. Senast i oktober måste han lämna landet och åka tillbaka till Azerbajdzjan, förutsatt att Migrationsverket har ordnat att någon anhörig eller ett barnhem kan ta emot honom.

– Det kommer vara jobbigt att lämna allting. Här har jag en familj, alla min vänner och mitt språk. Allting som jag har är här, jag har inget i Azerbajdzjan, berättar han och ser ut genom fönstret.

Xeyal kan knappt tala azeriska vilket är det största språket i Azerbajdzjan. Xeyal känner att hans framtid förstörs av att utvisas.

– Jag ville först bli polis, men nu vill jag bli läkare. Jag vill hjälpa folk eftersom det inte gick så bra för mig när jag var liten. Nu är chansen att gå en utbildning väldigt liten. Jag kommer vara lycklig om jag får överleva, säger Xeyal och tittar ner i bordet.

 
 
07a71843-ed1a-4ce1-b314-78487be6d5e1.jpeg
 
 

 

 
Sofi Röjlar
sofi.rojlar@mittmedia.se

Skriv på denna namninsamling

Genom att skriva under godkänner jag att Maria Blackemo överlämnar min signatur till dem som har makt över frågan.


ELLER

Du kommer att få ett e-postmeddelande med en länk för att bekräfta din signatur. Vi ber dig att lägga till info@skrivunder.com i adressboken eller listan över betrodda avsändare, så att du säkert får våra utskick.

Betald annonsering

Vi kommer att visa annons för den här namninsamlingen för 3000 människor.

Läs mer...

Facebook