Nilyufar Armirbekova Rätt till asyl
Hejsan alla på facebook som detta förhoppningsvis når ut till… Jag vänder mig till er eftersom jag inte längre har några andra trådar att dra i och jag vet inte vad jag ska ta mig till…
Min underbara kusin, Nilyufar, kommer att behöva lämna landet och hamna på gatan i Kazakstan.. Det gör så fruktansvärt ont i mig att ens behöva tänka tanken på hur hon ska klara sig där, hon är 38 år gammal, hon har downs syndrom, hon kan inte läsa, kan inte skriva och hon förstår inte innebörden av pengar och dess värde..
Nilyufar har tidigare bott tillsammans med sin mamma i centrala Kazakstan. De levde gemensamt på mammans pension som ungefär är detsamma som 3 000 svenska kronor i månaden. Efter en längre tids sjukdom så gick tragiskt nog Nilyufars mamma bort vilket gjorde att jag tog hem min kusin till Sverige där jag kunde ta hand om henne.
Jag som skriver detta heter Rita och jag kommer också ursprungligen från Kazakstan, varifrån jag tillsammans med min son flyttade till Sverige för ungefär 22 år sedan. Idag bor jag i ett hus i den lilla hamnstaden Karlshamn i Blekinge tillsammans med min man och min kusin Nilyufar.
I Sverige så har Nilyufar anpassat sig väl, hon vill lära sig skriva och läsa på svenska och hon vill jättegärna börja på simskola för att lära sig simma, vilket hon tyvärr inte kunnat göra ännu eftersom hon inte har något svenskt personnummer. Hon har fått hjälp med de psykiska problem som hon brottas med dagligen. Vi har besökt psykakuten och lyckats hitta en medicin som fungerar riktigt bra och som får Nilyufar att må bra. Vi har byggt ut huset vi bor i för att Nilyufar skulle få ett eget rum.
Tillbaka till vår nuvarande situation.. Vi fick för runt en månad sedan beslutet av migrationsverket klart för oss.. Nilyufar kommer att skickas tillbaka till Kazakstan och det finns tydligen inget vi kan säga eller göra för att förändra beslutet, en överklagan skulle enligt migrationsverket endast fördröja eländet, men inte stoppa det. Innan Nilyufars mamma dog så lovade jag henne att ta hand om Nilyufar när hon inte kunde. Jag lovade att jag skulle göra allt i min makt för att Nilyufars liv skulle bli så bra som möjligt - och det är där vi är idag.
Om Nilyufar blir tillbakaskickad till Kazakstan så kommer hon att gå av planet och inte ha en aning om vart hon ska ta vägen. Ingenstans att bo då deras lägenhet såldes i samband med att jag tog med Nilyufar till Sverige, ingen som kan ta hand om henne. Det finns ingen hon kan vända sig till där nere. Inga släktingar, inga vänner, inga bekanta, inga grannar. Allting som Nilyufar kände till i Kazakstan, finns inte längre kvar. I Kazakstan finns det inte heller hemtjänst på samma sätt som det finns i Sverige. Ingen läkare som kan skriva ut samma medicin som hon får här. Jag vågar inte ens tänka på hur hon kommer må om hon inte får medicinen som varje dag räddar henne just nu. Det är så himla mycket som är fel med detta beslutet, att skicka tillbaka henne. Och jag kan inte låta det ske.
Nätet, media, facebook - hjälp mig. Vi har fått avslag på asyl, avslag på uppehållstillstånd, avslag på adoption, hur går vi vidare nu? Vart vänder vi oss? Vem kan hjälpa oss att få behålla vår älskade Nilyufar hos oss? Vad ska vi göra för att Nilyufar ska få stanna och få ett svenskt personnummer så att hon kan lära sig läsa, lära sig skriva, lära sig prata, lära sig simma och få ett tryggt och säkert liv?
Hjälp oss, snälla.
Ingemar Olsson Kontakta namninsamlingens skapare