Nationell beredskapsplan vid nödår

Denna sommar, 2018, påvisar med obehaglig tydlighet behovet av ett regelverk som kan träda i kraft, och ge stöd åt djurägande bönder, under nödår. Bakgrunden är som följer:

Den svåra torkan har gjort att det råder kraftig brist på foder i större delen av landet. Hagar och ängar står gula och vissnade och ger inget bete. Man måste redan nu utfodra med det som skulle ges till kor, hästar och får under den kommande vintern. När fodret är slut svälter djuren om inte problemet blir löst.

I år talas det på många håll om att man kan tvingas nödslakta sina djur. Vanlig slakt låter sig inte göras eftersom slaktköerna är många månader långa. Bönderna tvingas då att utföra det känslomässigt svåra och tunga arbetet att själva döda djuren och sedan bränna kropparna. Köttet får inte användas utan den kontroll som vid vanlig slakt utförs av slakterianknuten veterinär. Detta innebär en ekonomisk förlust för bonden och sämre nationell beredskap genom färre mjölkproducerande kor och lägre inhemsk köttproduktion. 

Det finns idag ingen lag som gör det tvingande för markägare att slå sina arealer eller att sälja/dela med sig av foder som markerna producerar. Icke djurägande bönder kan slå eller låta bli, ta hand om skörden eller låta höet ligga och fördärvas till ingen nytta. Av kostnadsskäl avstår sannolikt många icke djurägande bönder från att ta hand om höet eftersom man inte själv behöver det.

Storskalig odling, där man behöver stora arealer för att kunna arbeta med stora jordbruksmaskiner, och liten personalstyrka, gör att man idag inte längre tar hand om gräs som växer på mindre ytor. Detta saknar betydelse för betesproduktionen under goda år men under nödår kan dessa små ytor sammantaget vara värdefulla tillskott lokalt.

En lösning, när olika regioner drabbas olika hårt av en nödsituation, kan vara att hitta foder att köpa inom eller utom landet. De problem som finns med detta är dels höga transportkostnader dels de hinder som olika regelverk kan ställa upp. Höga transportkostnader minskar det avstånd från den egna gården som den enskilde bonden kan söka foder inom och ökar den ekonomiska förlust som redan dåliga skördar av spannmål, potatis mm orsakar.

Detta vill vi:

1. Gör det tvingande för markägare att under nödår (orsakat av torka, överdrivet regnande, kyla etc) slå, ta tillvara och ställa till förfogande, allt djurfoder som marken ger. Att undandra sig detta nationella ansvar ska medföra kraftigt kännbart vite.

2. LRF ska hantera uppköp av fodret som avses i punkt 1 och efter behov fördela detta mellan drabbade djurbönder till förmånligt pris. 

3. Transportkostnaden för inköpt foder betalas av LRF som får ekonomiskt stöd för detta ur en nödårskassa. Även import av foder ombesörjs av LRF i nödvändig omfattning och efter ett förenklat regelverk som träder i kraft under nödår och är anpassat för snabb och effektiv lösning av foderbristen. Regeringen utlyser nödår och anger därmed att nödårsreglerna ska gälla.

4. En personalstyrka utbildas i att slå med lie och bygga hässjor av gammal modell.  Under nödår åker lokala grupper av dessa utbildade skördemän runt och tar hand om alla små höskördar på mindre ytor. Denna skörd fördelas efter behov och till låg kostnad mellan lokala djurbönder.