Magomet Torshkhojev, Adam Torshkhojev

Ett desperat rop på hjälp...

 

Mitt namn är Magomet Torshkhoyev och jag sitter just nu frihetsberövad i ett häkte här i Sverige i väntan på att bli skickad hem till döden i en fängelsecell i Ryssland. Min historia är säkert inte särskilt ovanlig men för mig och min familj känns allt som en enda overklig mardröm som det inte går att vakna upp ifrån. Genom denna sista kraftansträngning så ber jag nu min omgivning om hjälp, jag förväntar mig ingenting då jag egentligen i princip redan har givit upp allt hopp om att sanningen och rättvisan tillslut skall segra. Jag hoppas enbart att du som läser min historia hjälper mig att föra den vidare så att människor här i Sverige förstår hur verkligheten utanför migrationsverkets trygga väggar verkligen ser ut. Inte för att jag egentligen tror att detta rop på hjälp kommer att göra någon skillnad men vad mer kan jag göra, kanske det finns någon därute som kan göra skillnad, kanske det kan göra skillnad för någon annan än mig.

 

Här är min berättelse, jag själv vet inte ens om jag hade trott på den om någon annan hade berättat den för mig så jag förstår om ni är några som ifrågasätter sanningshalten, men vad har jag mer kvar att göra än att berätta den bistra sanningen. Jag och min familj kommer ifrån republiken Nordossetien där de kristna (ossetier) och de muslimska (ingushetier) legat i krig sedan 1992. Vi har aldrig velat varit en del av detta hemska krig, vi vill bara som alla andra leva i lugn och ro utan att behöva vara rädda. Tyvärr har jag och min familj i hela mitt liv fått dölja vår religiösa tillhörighet då det aldrig har vart accepterat att tro på det som jag tror på. Det har alltid vart svårt och problematiskt att leva men vem vill lämna sitt hem och alla man känner, det gör man inte om man inte verkligen blir tvingad till det. Det var det som tillslut skedde när min son Adam oskyldigt blev fänglad för en påstådd inblandning i en bombning av en alkoholaffär. Jag har många gånger blivit hotad av polisen i staden där de sagt att  om jag inte betalar dem så skall de sätta dit mig för något påhittat brott, jag har alltid betalat och inte tänkt så mycket mer på det då det tillslut blivit en vardag för mig och min familj. Men nu så satt plötsligt min son i fängelse och polisen krävde 8000 euro och ett erkännande för att de skulle släppa honom och avskriva anklagelserna. Vad hade jag för val, antingen så betalade jag inte och min son skulle få sitta i fängelse och betraktas som skyldig eller så betalade jag och han skulle släppas men även betraktas som skyldig i folks ögon. Vår situation blev värre och värre, vi blev nu både grovt misshandlade, dödshotade och utsatta för dagliga trakassarier, vi fruktade nu verkligen för våra liv. Nu så insåg vi allihopa att det tyvärr inte längre var möjligt att leva kvar i mitt hemland. Mot vår vilja så flydde jag och min familj hit till Sverige ifrån St: Petersburg i ett kallt lastbilsflak genom att sälja alla våra tillhörigheter för att få råd med de 2000 euro som det totalt kostade oss att ta oss till Sverige.

Vi hade hört att av min frus kusin att Sverige var ett land som var tryggt och som förstod sig på allvaret i sådana situationer som vi levde i....men ack så fel vi hade.

 

Så fort vi kom till Sverige så gick vi raka vägen till migrationsverket och berättade hela historien helt inställda på att de omedelbart skulle ge oss möjligheten att söka skydd här då vi ju knappast kan vara de första som utsatts för detta i Nordossetien. Men döm om min förvåning då migrationsverket helt oförstående valde att se hela min familjs öde och verklighet som något påhittat. De ansåg att jag måste ha bevis på att dessa poliser verkligen gjort allt detta som jag påstått,sedan så tyckte det att jag och min fru inte helt kunde berätta exakt samma saker då vi redogjorde för allt vi blivit utsatta för. Vem i hela världen skulle kunna få tag i sådana bevis, det är ju knappast så att de går att be om en underskrift av dessa poliser som hotat oss till livet. Sedan skulle jag vilja se de par som helt oförberedda skulle kunna återge exakt samma händelse på exakt samma vis när de är tvugna att göra en redogörelse för vad de vart med om tillsammans under mer än ett decenium, det är klart att det kommer att finnas vissa olikheter i historierna. Nu börjar verkligen min och min familjs värld att rasa samman, inte nog med att vi möts med extrem misstro ifrån migrationsverket i Sverige, jag får nu också reda på att jag som en konsekvens av min familjs flykt nu också är oskyldigt anklagad för att köpt 118 gram heroin i min hemstad och att om jag återvänder kommer att mötas av ett 20 års långt fängelsestraff.  

Jag visste att det skulle få konsekvenser men inte kunde jag tro att denna mardröm skulle kunna förfölja mig ända hit till Sverige. Inte nog med att migrationsverket helt förkastar min livshistoria, nu skall jag också behöva dö i ett fängelse trots att jag har bevis för att jag under den tiden som de hävdar att jag köpte dessa droger jobbade och tillfälligt bodde i en helt annan stad långt bort i från den staden som de hävdar att jag köpte dessa droger. 

Migrationsverkat har nu beslutat att de måste skicka hem mig eftersom att de för de första helt och hållet tror att mitt liv är en påhittat lögn (önskar nästan att det faktiskt var så), och för att de hävdar att de inte finns något att göra då det finns en efterlysning på mig.

Jag vet inte vad jag gjort för att förtjäna detta och jag vet inte längre vad jag skall göra. Min fru och min familj är i upplösningstillstånd och de vet lika väl som jag att om jag återvänder så är det lika med döden. Blir jag inte dödad innan jag sätts i fängelset så kommer jag definitivt att dö när jag blir inlåst. Vi har flera vänner som också blivit oskyldigt anklagade och som avlidit i fängelset så jag vet vad jag talar om.

Enligt ryska myndigheten FSIN (Statistiska byrån som ser över alla som sitter i fängelse i ryssland) så dör ca 90% av alla människor som liksom jag lider av tuberkolos och hepatit. Så det råder inget tvivel om att jag kommer att dö om jag blir hemskickad. Jag älskar min familj och jag ångrar ingenting, möjligtvis att jag valde att vara godtrogen genom att säga sanningen till migrationsverket, men jag har alltid trott att sanningen alltid är det rätta att säga i alla lägen. 

Nu har Sveriges migrationsverk beslutat att skicka mig i döden och jag har nu börjat att förlika mig med den tanken, allt känns fortfarande overkligt och jag har sakta börjat förstå att livet är på detta sätt och att ingen kommer att komma till min och min familjs undersättning. Allt jag ber er är att läsa min historia och hjälpa mig att dela detta till så många ni känner, om den inte kan hjälpa mig så kanske den i allafall kan hjälpa någon annan som är i samma situation som mig. 

Kanske jag kan hjälpa Sverige och migrationsverket att vakna upp och inse att ni faktiskt medverkar till att skicka människor i döden, jag är fullt övertygad om att ni inte gör detta medvetet men det är tyvärr den bistra sanningen. Hoppas att mitt desperata rop på hjälp gör någon skillnad, om inte för mig så kanske för någon annan.

Jag och min fru Aminat Torshkhoyev vill tacka dig för att du tog dig tid att läsa min livshistoria.

/ Din medmänniska Magomet Torshkhoyev