Låt Sofia stanna i Sverige!

Jag heter Sofia och jag har bott i Sverige sen jag var 13 år med min mamma som har bott här sen 2008. När jag kom till Sverige så fick jag ett uppehållstillstånd som var giltigt till November, 2017. Men nu när jag sökte om ett permanent uppehållstillstånd så godkändes det inte av migrationsverket även fast att jag uppfyllde alla krav. Jag har pratat med flera advokater och det jag kan göra är att lämna in en överklagan för att vinna lite tid för att tänka ut någon lösning. En av advokaterna sa att det ända jag kan göra är att gifta mig med en svensk medborgare eller åka tillbaka till Georgien, där har jag ingen framtid eller något kvar av mitt gamla liv, jag kan inte ens skriva på mitt modersmål längre.

Så började allt. Min mamma blev kär i en man som var EU medborgare och flyttade hit i 2009. Hon ansökte om arbetestillstånd och uppehållstillstånd, och fick det på grund av anknytning till EU medborgare (som fru). Sen kom jag  2012 och gjorde samma sak, ansökte om uppehållstillsånd med anknytning till EU medborgare. Så jag fick det som familjemedlem till mannen min mamma var gift med.

Jag kom alltså hit för lite mer än fyra år sen (juli, 2012), min mamma bodde redan här med en man som hon hade gift sig med. Augusti 2012 kom jag in i den svenska skolan, jag fick börja i åttonde klass, det gick ganska fort för mig att komma in bland vänner och språket började jag förstå efter bara några månader.

Efter ett år så fick reda på att min mammas make var drogberoende och kriminell. Han började bli aggressiv mot mig och min mamma. Tog pengar från min mamma. Det vart alltid bråk i vårt hus, det var ett av de värsta året i hela mitt liv. Min mamma och jag ville anmäla honom men vi vågade inte för att han hotade oss. Vi visste att om vi hade anmält honom, så skulle han göra mig eller min mamma illa. Så vi höll tyst om det och försökte fortsätta leva våra liv. Han jobbade inte, men min mamma jobbade dubbelt mycket så jag skulle kunna ha allt som jag behövde. Vi klarade oss jättebra. Vi har lägenhet med första hands kontrakt och levde som alla andra.

Jag klarade åttan och Nian i grundskolan och sen började i Gymnasiet på International baccalauriat i Sigtuna humanistiska Läroverket. Jag var väldigt omtyckt av lärarna och eleverna i skolan. Trivdes bra men sen blev jag deprimerad för allt som hände hemma. Jag tyckte synd om min mamma. Hon jobbade så hårt och var väldigt olycklig och så hade vi det i flera år. För ungefär sex månaders sen vi sa till min mammas ex man - vet du vad ? det räcker! Du måste lämna oss ifred, han sa ‘’Jag skulle göra det om jag hade pengar’’. Min mamma jobbade ännu hårdare och samlade ihop en stor summa pengar och gav honom de. Han var glad att han fick pengar och flyttade tillbaka till Georgien. Allt kändes äntligen lugnt och skönt, vi kände oss säkra för första gången på länge. Tills vi fick reda på att vi ska bli utvisade.

För sexton månader sen ansökte vi om Permanent uppehållstillstånd för att det kändes rimligt, Min mamma har bott i Sverige i åtta år och har jobbat ända sen hon kom hit, och jag har bott här i nästan 5 år och studerat på heltid. Men det migrationsverket säger till oss är att ‘’vi har ingen stark anknytning till  det Svenska samhället.’’

I augusti 2016 Började jag på Stensunds Folkhögskolan på Polis förberedande linjen. Jag var så lycklig för att det kändes som att jag var ett steg närmare till mitt dröm yrke, att bli Polis, ett steg närmare till livet som jag har alltid drömt om, bra karriär och att hjälpa andra människor.Men Nej! Tyvärr som migrationsverket säger ‘’ Jag har inte en stark anknytning till Svenska Samhället!’’ Vadå? Betyder det ingeting att jag kan språket, har vart som andra ungdomar, har kompisar, pojkvän, hobbys, interessen och stark vilja att nå mina mål i livet. Jag har inget liv i Georgien, allt jag har är här i Sverige. Nu om två veckor vill Migrationsverket att jag och min mamma ska lämna allt som vi har bakom oss, allt vi kämpat för att bygga upp.

Jag vill verkligen inte lämna Sverige, jag vill inte lämna mina vänner som jag älskar väldigt mycket, jag vill inte avsluta mina studier, jag vill stanna. För första gången i mitt liv kändes allt så himla bra, jag är på rätt plats. På Stensunds folkhög skola, bland underbara människor, som bara pushar mig till att bli bättre. Jag trivs jätte bra här och det känns verkligen som att om jag skulle få göra klart mina studier så skulle jag äntligen kunna påbörja en karriär som polis, det jag drömt om och kämpat för sen jag var liten.

Det är inte mitt fel att mannen min mamma gifte sig med var drogberoende eller att han inte jobbade. Varför ska jag och min mamma ge upp allt som vi båda har kämpat så hård för och lämna landet. Det känns så hemskt och orättvist. Jag såg en framtid för mig i Sverige, en framtid jag har kämpat för i över fyra år, fyra år i det svenska samhället.

Låt mig och min mamma få stanna. Snälla hjälp mig att skriva under denna namn insamling. Det är inte rättvist att de som kämpar ska bli utvisade, det är inte okej att kasta ut en människa som gör allt den kan för att förbättra sitt liv!

/Sofia Kutchava