Förbjud inte internationell adoption! Ett remissvar till förslaget om att förbjuda internationell adoption

Remissvar på SOU 2025:61 Sveriges internationella adoptionsverksamhet

Till: Regeringskansliet/ansvarigt departement

Från: Föräldrar genom adoption med flera, se bifogad namnlista.

Datum: 06 oktober 2025

Inledning   

Vi har tagit del av betänkandet Sveriges internationella adoptionsverksamhet (SOU 2025:61), det vill säga förslaget att införa ett generellt förbud mot internationella adoptioner och lämnar härmed våra synpunkter. Vi delar utredningens ambition att stärka stöd, transparens och rättssäkerhet för adopterade. Däremot motsätter vi oss bestämt förslaget om ett generellt förbud mot internationella adoptioner. Ett sådant förbud skulle skada både redan adopterade och de barn som annars skulle ha fått en familj. Det bygger dessutom på en utredning som präglas av medias ensidiga rapportering utan att tydligt verifiera uppgifterna som leder till utredningens slutsats. Utredningen bygger också på ett begränsat urval av adopterade och adoptivföräldrar från samma slutna grupper. Det bekräftas i denna intervju med utredaren där det också framgår att denne har svårt att berätta hur de har kommit fram till sin slutsats. Slutligen får ett adoptionsstopp oerhörda konsekvenser för de barn som blir kvar i sitt ursprungsland och tvingas växa upp på institutioner. Vi anser att utredningens förslag om ett stopp för internationell adoption är bristfälligt underbyggd, att den går utanför utredningens uppdrag och riskerar att få negativa konsekvenser för både barn och kvinnor globalt. Vi föreslår istället ett fortsatt, men säkrare adoptionssystem, kombinerat med förstärkta stödinsatser för adopterade och deras familjer. 

Positivt i utredningen

Följande förslag i utredningen är viktiga och angelägna:

• Ökat stöd till adopterade: Socialstyrelsens kartläggning från 2022 visar tydligt att stödet är otillräckligt. Vi ser stora behov av en nationell stödlinje och ett kompetenscentrum, inte enbart för adopterade utan också för andra grupper av barn som placerats i familjehem, på HVB eller Sis.                                                                   
• Ett nationellt kunskaps- och resurscentrum för adopterade och deras familjer: Vi önskar en nationell instans för alla som möter adopterade och adoptivföräldrar, samt även andra barn som placerats i nya familjer inom Sverige. Förslag från Socialstyrelsen angående stöd till internationellt adopterade som går i linje med vårt förslag om centraliserat stöd med hög kompetens finns här                                                                                           
• Föräldrars kunskap om barnets ursprungsland: Förslag om fördjupad utbildning, stöd till återresa och språkliga resurser är viktiga för att stärka barns identitet och tillhörighet. Förslagsvis ska socialtjänsten under utredningen av blivande föräldrar ställa krav på att fördjupa sig i ursprungslandets kultur och politik och upprätthålla denna kunskap och intresse för landet. Barnet bör också få möjlighet att lära sig ursprungslandets språk.

Brister och kritik mot utredningen

1. Felaktigt fokus på historiska fall: Utredningen bygger i hög grad på adoptioner från 1970- och 80-talet, innan Haagkonventionen blev gällande svensk lag (1997). Sedan dess har adoption endast varit möjlig när alternativ inom släkt eller land uttömts. Händelser från före 1997 är därför inte representativa för dagens system. Att adoptioner som genomförts under senare tid har en annan rättsäkerhet bekräftas av utredaren själv i den här intervjun                                                    
2. Obalanserat urval av röster: Endast drygt 70 personer har intervjuats för utredningen. Kritiska röster har dominerat, medan adopterade och föräldrar med positiva erfarenheter i stort sett har uteslutits. År 2020 fanns det 36 559 nationellt adopterade och 50 670 internationellt adopterade i Sverige. Cirka 40 000 internationellt adopterade är i vuxen ålder. Detta urval skapar en minst sagt skev bild av svenska adopterades erfarenheter och upplevelser. Till och med utredningens egen expertgrupp har kritiserat den och sagt att den är uttalat dålig.     
3. Utredaren är uppenbart subjektiv: Enligt den svenska förvaltningsmodellen  är objektivitet en förutsättning för en framgångsrik och komplett utredning och således ska personliga åsikter inte lysa igenom. Detta har utredningen kraftigt ignorerat. Genom att samtidigt skriva adoptionskritiska artiklar och ställa upp på intervjuer för att delge sin personliga åsikter har utredaren författat en utredning, det vill säga varit uppenbart subjektiv under ett uppdrag där det finns tydliga krav på objektivitet.                                                                                    
4. Brist på ursprungslandets perspektiv: Utredningen har bara tittat på akter som finns i Sverige. Man har inte vänt sig till givarlandet för att kontrollera om oegentligheter beror på slarvfel eller om de saknade uppgifterna faktiskt finns i utlandets arkiv. Det utredningen funnit är därmed "misstanke om oegentligheter", inte faktiska konstaterade oegentligheter, vilket utredaren beskriver i denna intervju. Där bekräftas även att man i utredningen inte vet i hur stor utsträckning oegentligheterna förekommer eftersom man inte undersökt samtliga adoptioner. Sammanfattningsvis har utredningen hittat "misstanke om oegentligheter" som de ej utrett vidare och inte heller undersökt i vilken omfattning det förekommit, vilket i slutändan är ett väldigt tunt underlag för ett beslut att stoppa all internationell adoption.                                                          
5. Avsaknad av konsekvensanalys: Utredningen tar inte upp vad som händer med de barn som inte blir adopterade till följd av ett förbud. Institutionalisering har dokumenterat negativa effekter på barns utveckling – emotionellt, kognitivt och socialt (se punkt 4). Att stoppa internationella adoptioner utan att samtidigt erbjuda alternativa lösningar riskerar att försätta dessa kvarlämnade barn i mycket svårare situationer.                                                                                             
6. Barnens bästa förbises: Barnkonventionen, som numera är lag i Sverige, kräver att barnets bästa alltid ska sättas i främsta rummet. Så är uppenbart inte fallet i det här förslaget. UNICEF uppskattar att miljontals barn globalt växer upp på institution. Forskning visar entydigt att detta ökar risken för psykisk ohälsa, försämrad utveckling och social utsatthet. För vissa av dessa barn är internationell adoption den mest rimliga vägen till en familjesituation med föräldrar som kan ge omsorg, utbildning och trygghet. Majoriteten av internationellt adopterade barn har dessutom särskilda medicinska och/eller psykiska behov och utredningen saknar svar på hur dessa barns rättigheter ska tillgodoses i ursprungslandet om adoption förbjuds.                                                                                              
7. Stigma mot redan adopterade: Ett förbud skulle skicka en tydlig signal att de personer som genom åren har adopterats till Sverige har gjorts det på felaktiga grunder och borde ha förhindrats, vilket skapar stigmatisering och osäkerhet. Många adopterade har byggt sina liv, identiteter och trygghet på sin integration i Sverige; att avfärda internationella adoptioner riskerar att förminska deras upplevelser och existens.                                                                                    
8. Ökad risk för negativa samhällseffekter: Ett förbud mot internationell adoption riskerar att öka efterfrågan på surrogatmödraskap. Surrogatmödraskap i kommersiell form innebär stora risker för exploatering av kvinnor och kan likställas med människohandel. Utredningen missar att analysera denna risk och vilka konsekvenser ett förbud kan få för barns och kvinnors rättigheter globalt. Se studier och artiklar här och här.

Förslag på förbättringar

• Säkerställ att alla remissinstanser ger utrymme att bidra till en bred bild, inklusive adoptionspositiva röster. Skapa beslutsfattande underlag utifrån hur situationen i landet faktiskt ser ut, det vill säga utifrån den stora mängd röster från adopterade som högst troligtvis vill ge sin  syn på saken. Ett riktat urval på 70 personer är inte i närheten av att ge en rättvis bild av samtliga adopterades upplevelser.                 
• Genomför en mer omfattande analys av nutida adoptionspraxis i olika givarländer och vilka säkerhetsmekanismer som införts sedan 1990-talet. Utgå inte enbart från fall och oegentligheter i länder Sverige inte ens längre bedriver adoptionsverksamhet i. Undersök hur processerna i de länder som Sverige samarbetar med går till – besök gärna länderna, vilket både adoptionsföräldrar och adoptionscentrum måste göra – för att sätta er in i hur en internationell adoption går till i nutid. Idag ställs helt andra och mycket hårdare krav på både adoptionsverksamhet och adoptionsföräldrar än under tiden då de av utredaren uppmärksammade fallen med barnhandel skedde. Således bör man inte utgå från riktlinjerna och reglerna som fanns då utan de som finns idag.                               
• Istället för ett totalstopp – utred skärpta krav på samarbete mellan stater, tydligare uppföljningskrav och ökat statligt ansvar i Sverige för kvalitetssäkring. Idag är det olika regler i givar- och mottagarland, vilket försvårar kommunikation och därmed samarbeten. Utred om det går att utforma internationella riktlinjer och regelverk som innebär att adoptionsföräldrar och barnet ska ha kontinuerlig kontakt med hemlandet under flera år för att säkerställa att alla krav tillgodoses. Om möjligt ska barnet få ha kontakt med sin biologiska familj och släkt genom återrapportering, vilket underlättar för en eventuell återförening i vuxen ålder.         
• Inrätta ett nationellt kunskaps- och resurscentrum för adopterade och deras familjer, med ansvar för stöd, utbildning och forskning. En studie från Karolinska Institutet uppmärksammar att vården brister i att möta utlandsadopterades specifika behov, trots höga nivåer av psykisk ohälsa inom gruppen. Forskarna bakom studien föreslår flera åtgärder för att förbättra vården för utlandsadopterade, inklusive inrättandet av ett nationellt kunskaps- och resurscentrum med fokus på adopterades behov. De hoppas att deras fynd kommer att bidra till den pågående statliga utredningen om utlandsadoptioner, som ska ge förslag på hur stödinsatser för adopterade kan utformas. Det är dock viktigt att betona att de höga nivåerna inte enkom beror på adoptionen i sig. Det finns flertalet studier som visar på hur de pre-adoptiva trauman som föranleder adoptionen, samt nedärvd genetisk disposition ofta är grunden till den psykiska sårbarhet som uppstår senare i livet. Förbättringar och striktare regler, tillsyn och uppföljning är mycket bättre medicin än totalförbud, som riskerar att vara kontraproduktivt och oskäligt för de mest utsatta barnen.

Slutsats

Vi anser att utredningens förslag om ett stopp för internationell adoption är bristfälligt underbyggd, att den går utanför utredningens uppdrag och riskerar att få negativa konsekvenser för både barn och kvinnor globalt. Vi föreslår istället ett fortsatt, men säkrare adoptionssystem, kombinerat med förstärkta stödinsatser för adopterade och deras familjer. Sverige har en lång tradition av internationella adoptioner som bidragit till mångfald, samhörighet och mänskliga livsöden – detta ska inte avfärdas som symbolpolitik.

Izabella Rosengren, Hannah Pollacco Kärfve, Ia Önander, Marie Paulsson, Marie Floren Sundberg, Natalie Xin Zuo    Kontakta namninsamlingens skapare