Fackligt upprop Psykologförbundet #vistårinteut

 

Vi skriver till er som stolta medlemmar i Psykologförbundet.

Nu behöver vi och de barn och ungdomar som vi möter i vår yrkesroll ert ställningstagande. Vi behöver er hjälp. Ni är starka och kunniga och har stor möjlighet att påverka våra politiker. Ni har kanaler vi inte har. Vi arbetar för att ensamkommande asylsökande barn och ungdomar ska få det vi lovade dem när de kom till vårt land; Trygghet, rättssäkerhet och möjlighet att utvecklas.

Att inte förstå vad som händer och bli utesluten från sitt sammanhang är något av det svåraste man kan vara utsatt för. Det vet vi utifrån vår yrkesroll. Och det är ofattbart att ungdomar som kommit till vårt land och som börjat känna trygghet och tillit plötsligt blir 18 år över en natt, och att hela deras tillvaro ändras på grund av detta. Ofta har dessa barn varit med om svåra traumatiska händelser och har precis börjat lita på vuxna personer igen. Psykologer och psykoterapeuter är några av dessa personer. Och vi står inte ut. Vi kan inte se på längre.


Legitimerade psykologer och psykoterapeuter som undersöker, vårdar eller behandlar människor räknas alltid som hälso- och sjukvårdspersonal och står därmed under hälso- och sjukvårdslagen. Vi har också egna professionsetiska ideal att leva upp till där principen om människors okränkbara värde är en grundläggande utgångspunkt. Gällande ensamkommande flyktingbarn vet vi sedan länge, genom forskning och erfarenheter, att detta är en grupp som lever under extremt svåra levnadsvillkor. När vi nu står inför en av de mest drabbande interventionerna från samhället – deportationerna av dessa barn och ungdomar – ställs juridiska och etiska dilemman på sin spets.


Vår yrkesgrupp har bidragit med flera framsteg inom det människovårdande fältet. Men där finns också en mörk historia. Åtskilliga experiment och professionella åtgärder har utförts av vår yrkeskår i rashygienens tjänst. De ansvariga för Guantanamo-lägret tog hjälp av psykologisk expertis under förhör och för att hantera besvärliga fångar. På senare tid har vi haft fallet Tomas Quick och innan dess hanteringen av de apatiska flyktingbarnen. Av historien har vi lärt oss att det åligger på vår personliga, individuella professionsetiska hållning att ta avstånd från liknande praktik, det egna ansvaret uppkommer i samma ögonblick vi får vår legitimation och måste hanteras i den kliniska praktiken. Vi vill med detta brev be vår fackliga organisation att dela detta ansvar med oss och be er att agera i en bestämd fråga.


Det sker systematiska godtyckliga åldersuppskrivningar av våra ungdomar. Och dessa åldersuppskrivningar sker på ett sätt som inte går att förstå för varken våra asylsökande unga eller oss som arbetar med dem varje dag. Det sprider en stor skräck, misstro och hopplöshet. Vi går till jobbet med bävan idag. Vi kan inte acceptera att detta händer i vårt land där rättssäkerhet och hellre fria än fälla är honnörsord. Som både Statens medicinska etiska råd (Smer), Flyktingruppernas riksråd (FARR) och Barnombudsmannen (BO) skriver till regeringen i sina remissvar (Remiss Ds 2016:37 Åldersbedömning tidigare i asylprocessen) så är det tydligt att åldersuppskrivningar sker skönsmässigt på Migrationsverket idag. Vi bilägger deras remissvar om ni vill läsa mer om hur åldersbedömningarna går till idag.


Vare sig vi arbetar som psykolog, psykoterapeut eller chef, innebär det att vi står ensamma vid varje möte med det ensamkommande barnet/ungdomen. Vi ansvarar för enskilda och till synes oskyldiga, till och med humanitära, länkar i händelsekedjan. Varje del är rationell och moraliskt försvarbar. Det är väl moraliskt riktigt att bemöta ångest eller sömnproblem; att intervenera vid självskadebeteenden; att behandla den allestädes närvarande traumatiseringen; att bygga relationer för att skapa terapeutisk allians?


Även när vi utför dessa arbetsuppgifter kan vi emellertid se helheten; Att de praktiska följderna av asyllagarna är omänskliga. Men uppdelningen i moment, betonandet av metoder och yrkeskunskap, våra professionella färdigheter som vi är så stolta över, skulle kunna göra att vi slipper konfronteras med helheten. Vi riskerar att hamna i den situationen av ren utmattning. Men vi vill inte förvandla moraliska ställningstaganden till tekniska val. Många av oss har nu börjat säga ifrån för att slippa delta i en social produktion av moralisk likgiltighet. Men vi behöver vår organisation bakom oss för att hjälpa oss att säga ifrån. Att säga: “Vi står inte ut.”


Vi kommer inte fortsätta att vara en del i maskineriet som utsätter barn och ungdomar för ett rättsvidrigt förfarande som skapar nya trauman. Det vi önskar är att ni stöttar oss i att kräva ett stopp av åldersuppskrivningar under asylprocessen tills man kan göra dem på ett etiskt och rättssäkert sätt. Vi önskar också att ni stödjer oss i vårt krav att de åldersuppskrivningar som gjorts under det senaste året ogiltigförklaras.